När hennes man, Ulf, avled för två år sedan valde Gunvor att driva gården vidare.
- Det har varit tungt och jobbigt, säger hon. Och utan hjälp hade jag inte klarat det.
Det är hennes föräldragård som hon och Ulf Ohlander tog över 1982.
De har under åren byggt och investerat och för närvarande finns ett 50-tal mjölkkor på gården. Med ungdjuren blir det totalt 140 djur.
- Jag sköter korna och mjölkningen men så här års när skörden är avklarad kan jag få lite mer hjälp även i ladugården, säger Gunvor Ohlander. Då får jag lite mer tid med bokföring och annat pappersarbete.
Mentor och arbetsledare
Hennes mans släkting, Lasse Ohlander och hans son, Simon, har hjälpt henne mycket sedan hon blev ensam på gården.
- Simon är 21 år och bor i närheten tillsammans med sin sambo. Han är väldigt intresserad av jordbruk och vill, som det ser ut i dag, gärna ta över så småningom. Men han behöver lite hjälp och stöttning än så länge, säger Gunvor Ohlander.
Själv fungerar hon som mentor och arbetsledare men är, som sagt, inte rädd att ta i och jobba utomhus.
- Man känner att man blir äldre och inte orkar hur mycket som helst. Men när jag blev ensam så hastigt så var det bra att jag hade korna. Något att sätta händerna i. De måste ju skötas oavsett vad som händer.
Hon fick mer ansvar för gården och allt som måste skötas.
- Man klarar mer än man tror. Om något går sönder, till exempel, så får man försöka själv och ofta märker man att man faktiskt kan.
Planerna för gården är att investera i en mjölkrobot.
Hon har tre barn och fyra barnbarn som alla bor på fastlandet. Ulrika, 39 år, förskollärare, Linda, 36 år, ekonom och Emil, 32 år, idrotts- och mattelärare.
- Ingen av barnen är intresserade av att ta över gården, säger Gunvor Ohlander. Och då ska man inte tvingas ta över. Det funkar inte då. Men jag vill ju gärna att den ska finnas kvar och brukas. Det är så många gårdar som slås ihop till större enheter.
Ronja och Maja
Hon är glad över sina barn och barnbarn, och åker över till fastlandet så ofta hon kan för att besöka dem.
- Det är ju lite tomt och ensamt här hemma i det här stora huset nu, säger hon.
Hon har två bordercollier, Ronja och Maja, som är hennes vänner och arbetskamrater.
- Vi hade ju tänkt att trappa ner lite och ta det lite lugnare. Men det blir inte alltid som man har tänkt, säger hon med eftertänksamhet. Jag är glad över Simon och är övertygad om att det kommer att gå bra för honom.
Gunvor Ohlander är inte mycket för uppmärksamhet. Helst vill hon inte vara med på bild och hon oroar sig över mottagandet av priset i morgon.
- Hu, jag har aldrig velat vara i mittpunkten så. Jag är jättenervös, säger hon. Men visst är det roligt att få uppskattning för det man har gjort. Jag är ju samtidigt väldigt glad och rörd över att man valde mig.