På tur med Prinsen

Strax efter nio på morgonen svänger jag av väg 140, och letar mig ner mot lammlocken i Sproge. Efter ett dussin hästgårdar och hagar längs med vägen, förstår jag varför Sproge kallas Gotlands hästtätaste socken. Eller snarare Sveriges, då Gotland har landets största andel hästar per invånare. I dag ska jag också få rida.
Med mig på resan har jag Annelie och Jane. Eller jag har fått följa med dem, rättare sagt.
Annelie är nyinflyttad gotlänning och Jane hälsar på från Stockholm under helgen. I dag ska tjejerna ut på en två timmar lång ridtur till Ekstakusten.
Annelie är nybörjare och har inte suttit på en häst sedan barnsben. Vår guide Eva Wickman förklarar rådigt att turen anpassas efter henne då hon är den minst ridvana.
Med förhoppningar om två sköna men ändå utmanande timmar, ger vi oss i väg.
Jane red som mindre och har under året börjat ta upp gamla kunskaper.
Jag frågar Annelie om hon ska börja rida på allvar nu, efter den här halvdagsturen. Det får hon avgöra sen, säger hon, om två timmar.
Fatta galoppen
Jag hör Eva ropa från ledarplats. Trots att vi bara är fyra är det svårt att urskilja orden som lätt försvinner bland vindens spel i trädkronorna ovanför våra hjälmar. Men min häst verkar ha fattat galoppen. Eller traven i alla fall.
Annelie blir osäker - kommer hon att klara det? Men travets tempo är lugnt och takten fast.
Värmen sprider sig i kroppen. Och det är inte bara den fantastiska känslan att vara ett med naturen, ett med sin häst, som höjer tempen innanför fleecen. När vi saktat av lägger jag handen över ländryggen och märker med förvåning hur svetten samlats som en mindre flodfåra längs med ryggraden. Fel klädd som vanligt.
Den lummiga skogsmiljön blir allt frodigare och min häst, som kallas Prinsen, äter allt han kan komma åt i hans väg utmed stigen. Rosenbuskarnas törnprydda stjälkar klarar sig däremot från min bruna springares skövlande mule.
Eva berättar om orkideer och fågelarter, när vi skrittar in i naturreservatet vid Eksta. Jag hör den konstanta fågelsången och jag kan se alla vackra blommor och växter - men jag bryr mig mindre om arter och fridlyst flora.
I min värld finns bara jag och min prins.
Meditation
Jag återgår från mina slumrigt avslappnade sinnen. Frågar Annelie framför vad hon tänker på. Ridturen som till en början var så pratsam och fylld av rop och tjim från tjejerna, har nu blivit knäpptyst. Annelie säger att hon inte vet. Att hon nog inte tänker på någonting. Ridningen känns som terapi för själen när vi fortsätter vårt sakta mak mot Ekstas naturreservat i väst.
Fågelskyddet lägger band på oss när vi träder in i reservatet yttersta del, närmast havet. Kusten har vi sedan länge sett och nu är vi snart framme vid vattenbrynet.
Under den här perioden får de bilburna besökarna inte avvika från den grusbeklädda körvägen som leder bort mot stranden. Men ridande får vissa undantag och vår guide Eva vet exakt vilka snåriga småstigar vi varsamt kan skritta våra fyrbenta vänner över.
Manar och svansar yr runt av kustvindarna. Vid horisonten framträder Karlsöarna tydligare än jag någonsin sett dem. Jag undrar om tillvaron kan bli bättre än så här.
På vägen hem passerar vi ett inhägnad landskap av enebuskar och stenrösen. Eva har förberett mig på att Prinsen är rädd för korna där inne. Men mitt bruna energiknippe till arab är säkerheten själv. Kanske är det för att de idisslande kvigorna står lugnt och bara glor ut oss.
Lammlocken skymtar igen och jag förvånas över hur snabbt två timmar kan passera. Jag funderar över när och var jag ska kunna få uppleva detta igen. Det får bli snart.
Jag frågar Annelie om hon ska börja lära sig rida nu. Nu när hon flugit fram i såväl rungande skön galopp som balansutmanande, hattig trav.
Hon säger att hon inte vet. Just nu är det bara skönt att njuta av stunden och stillheten. I morgon får hon se om hon ens kan gå ur sängen.

På tur med Prinsen

En och en halv meter över marken i taktfast lunk bland lummig och morgonljum lövskog. Klapprande hovar mot grusväg. Gärdesgårdar, fornminnen och fågelreservat passerar vår väg.