Påvens dotter känns i rumpan
Baken värker. Efter tre timmars töltande på påvens dotter kan man inget annat än ha ont i rumpan.
Rune och Irma Hallviden har drivit Hallvide islandshästgård sedan 1981, något som de tänkte hålla på med i lite drygt tio år, men så blev det ju inte.
Isländsk donna
En kort presentation av envars hästerfarenheter och det står klart, jag ska få rida påvens dotter, hon är snäll. Povadis som hästen heter betyder just påvens dotter på isländska och fick namnet av påvens besök på Island den dagen hon föddes. Tio ryttare plus de två guiderna Nicolina Nyberg och Tanja Hallviden står startklara för en lång, svettig, skumpig tur ut i naturen.
Skog, grenar som rivs, ett fortskaffningsmedel som är svårstyrt gör att jag får diverse blåmärken och rivsår på benen, men det gör ingenting, det är ju så mysigt. Till en början känns det väldigt nervöst, hästarna är ju större än jag trott och på ett taffligt sätt försöker jag hitta en bra hållning i sadeln, sneglar på instruktörerna och gör så gott jag kan för att se avslappnad ut.
Det dröjer inte länge förrän vi går in i vår första "tölt", detta speciella gångsätt som är unikt för islandshästar. Efter påtryckningar från de yngre förmågorna får de som vill galoppera en stund. Utan speciellt mycket ansträngning sätter hästarna fart. De har varit med förut och går som på automatik.
En befriande känsla
Det tog väl inte mer än en kvart innan det stod klart att rumpan skulle bli rejält misshandlad och pausen efter lite drygt en timme känns som en välsignelse.
I en liten skogsglänta hoppar vi ur sadeln och binder hästarna, Rune Hallviden är på plats redo med kaffe, macka och saft. Ett kors står uppställt där sägnerna berättar om en blivande brud i vacker skrud med bröllopsfölje som kommit ridande på väg till sitt bröllop.
Hästen bruden red på hade blivit skrämd och bruden föll med huvudet på en sten och dog. Det sägs att stormiga kvällar när månen står full kan man se henne vandra omkring i gläntan.
Hettan gör både ryttare och hästar trötta, stranden och vattnet piggar upp och hästarna verkar mycket nöjda med den svalkande Östersjön. De få besökare som finns på stranden kan inte snabbt nog få upp kamera och kikare; det måste vara en häftig syn när tolv hästar trampar ut i vattnet mitt framför ögonen på dem.
Det är befriande att få sitta på hästryggen i flera timmar och se den gotländska naturen, även om baken värker. Pulsen sjunker med några slag och livet känns allmänt härligt. En perfekt dagsutflykt för hela familjen, och tro mig, känslan sitter kvar (aj).
Så jobbar vi med nyheter