Frida Lanzaro visar upp en artificiell knäled. På bordet står andra delar till benproteser.
Året var 2001 och olyckan skedde inom lantbruket. Den då 35-årige Peter Sjögren från Tofta höll på med rengöring utanför en så kallad ensilagehack.
– Jag stod på bandet, som plötsligt startade, så att jag ramlade och for rakt in i hacken. Det var fruktansvärt, jag blev av med benet på tio sekunder, fick rejäla köttsår och miste väldigt mycket blod. Hade det inte varit för snabb uppslutning från räddningstjänst och ambulans hade jag aldrig överlevt, beskriver han.
Där och då ”förändrades livet litegrann”, som Peter Sjögren uttrycker det. Från att ha varit något av en arbetsnarkoman till att andra saker fick prioritet i stället.
– Efter bara någon månad togs beslutet att jag skulle få protes, så det vara bara att börja träna. Vid det här laget har jag provat flera olika och bytt ut foten många gånger.
Att människor ska kunna ”komma på fötter igen”, både bildligen och bokstavligen, det är drivkraften för ortopedingenjören Frida Lanzaro.
– Jag ville egentligen bli fysioterapeut. Men vid ett besök på Korpen i Visby, tillsammans med min gudmor, råkade vi hamna hos en ortopedingenjör. Det var så häftigt! Inte proteserna i sig, utan att se dessa människor som lärde sig att gå på nytt. De var så stolta! Sedan dess har jag velat vara med och skapa den känslan, berättar hon.
2016 var hon färdigutbildad och fick jobb i Västerås. Men sedan några år tillbaka är Frida Lanzaro åter gotlänning och hon jobbar numera för själva branschen, för att fler ska lockas till yrket:
– Det är en väldig brist på ortopedingenjörer, den skola som finns i Sverige fyller inte sina platser. Det blir problem för vården, men framförallt för alla som behöver hjälp.
Enligt Frida Lanzaro är själva yrkestiteln – och hela fältet ortopedteknik – alltför okänd hos de flesta.
– Att man gör proteser är egentligen inte det vanligaste, vi håller på ännu mer med sådant som fotinlägg. Men jag har till exempel försörjt en 92-åring med protes, som då kunde börja gå igen.
Vi träffas i lokaler tillhörande det ortopedtekniska företaget Team Olmed i Visby. Flera av rummen är renodlade verkstäder, där det slipas, skruvas, limmas och putsas.
Peter Sjögren är också på besök – precis som många gånger förr. Även han hoppas att fler lockas till branschen i fråga, inte minst här på Gotland:
– Man behöver ha hjälp kontinuerligt, om man till exempel går upp eller ner i vikt kan man behöva byta ut vissa saker. Att man kan få det här på ön är verkligen fantastiskt!
Vad har protesterna betytt för dig?
– De har ju betytt allt, allt. Jag vet inte vad jag hade gjort annars, svarar Peter Sjögren.
Peter Sjögrens benprotes fästs endast med lufttryck, som skapas av en inbyggd pump.
Det verkar gå bra för honom, så här 20 år efter olyckan. Även om han haltar en smula.
– De skäller lite på mig för det, men jag säger att jag haltade innan också. Jag går som jag går. Det är mest jobbigt i naturen, med alla grenar som man snubblar på. Men man vänjer sig och undviker de svåraste vägarna.
En av Peter Sjögrens hobbys, numera, är badminton.
– Jag älskar det! När det kommer en boll glömmer man bort sig lite, det kan vara bra.
För Frida Lanzaros del finns en längtan tillbaka till att jobba mer kliniskt, mer direkt med de olycksdrabbade:
– Man slipar och gör tekniska saker, men det är också ett vårdyrke där man bygger relationer. I Västerås hade vi barnpatienter som vi följde från att de var nyfödda. Det är verkligen fantastiskt, jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, betonar hon.
Peter Sjögren och Frida Lanzaro i en av ortopediverkstäderna hos Team Olmed i Visby.