Peter ryter till om guldringen

I montern på Gotlands Museum ligger sedan många år en imitation av Havorringen.Men det duger inte, säger Peter Manneke, arkeologen som hittade originalet 1961.Ringen kan nämligen innehålla tidigare okända spår som är avgörande för forskningen.- Jag går i taket när fackfolk berättar att de nöjer sig med en "plastkopia", säger han.

<7GT_Bildrubrik>upphittare</7GT_Bildrubrik>. Peter Manneke, arkeologen som hittade Havorringen 1961, tror att de nya efterforskningarna som GT berättat om i flera artiklar kan ge ledtrådar om guldringens öde. Samtidigt understryker han ringens betydelse för forskningen.

<7GT_Bildrubrik>upphittare</7GT_Bildrubrik>. Peter Manneke, arkeologen som hittade Havorringen 1961, tror att de nya efterforskningarna som GT berättat om i flera artiklar kan ge ledtrådar om guldringens öde. Samtidigt understryker han ringens betydelse för forskningen.

Foto: Petra Jonsson

Gotland2011-09-02 04:00

De tidigare museicheferna Sven-Olof Lindquist och Majvor Östergren har lagt historien om Havorringens försvinnande bakom sig. Brottet är sedan länge preskriberat och ingen av dem hyser längre något större hopp om att ringen kommer till rätta.


Internationell klenod
Majvor Östergren sade i gårdagens GT att det visserligen vore bra om originalet kom fram, men att det finns en kopia på museet som visar hur det såg ut.

Peter Manneke, mannen som grävde fram guldringen på södra Gotland våren 1961, är arg och upprörd över uttalandena.

- Det är mycket märkligt, jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan säga så. Originalen är alltid viktiga och Havorringen tillhör inte bara Gotland och Sverige utan är en internationell klenod.


"Svimmade nästan"
Han känner starka band till föremålet och minns än i dag ögonblicket då han gjorde fyndet.

- Jag svimmade nästan. Jag förstod direkt att ringen var fullständigt unik och visste att det inte fanns något liknande på Gotland.

Även om ringen är analyserad och dokumenterad finns många frågor att besvara. Det är oklart var den tillverkades, hur den användes och hur den hamnade på Gotland.

Sedan ringen försvann från sin monter på Gotlands Museum 1986 har tekniken gjort stora framsteg. Nya analyser skulle kunna räta ut många av frågetecknen.

- Ringen är ihålig och det kan finnas pollen, växtdelar och andra viktiga spår i den, konstaterar Peter Manneke.


Hoppas på ledtrådar
När den unika klenoden på 80-talet flyttades ur sin säkerhetskassun och lades löst i montern på museet reagerade Peter Manneke.

- Jag undrade vad som skulle hända. Samtidigt trodde jag i min enfald att de satt in en mer sofistikerad larmanordning, men så var tyvärr inte fallet.

Kort efteråt stals praktfyndet, och är sedan dess borta.

Han välkomnar privatspanarna Donald Forsbergs och Bertil Bonneviers ansträngningar att söka sanningen om ringen. De kartonger med tillhörigheter från den man som många menar stal ringen kan mycket väl innehålla avgörande ledtrådar, tror arkeologen.

- Jag tror inte alls att ringen är nedsmält. Jag tror att någon förvarar den och tar fram den emellanåt i lönndom.

Och liksom flera andra initierade som GT talat med tror Peter Manneke att det finns personer som vet mer än de tidigare berättat.

- Allt har inte kommit fram. Kanske beror det på att vissa detaljer är pinsamma, och då kan det dröja innan någon vågar berätta.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om