Po Tidholm intill den senaste versionen av "tillgänglighetskartan" från Trafikanalys. Bilden är ett kollage.
Kartan intill denna artikel kommer från myndigheten Trafikanalys. Den visar vilka av Sveriges regioner som når nivån "god tillgänglighet", utifrån hur många uppsatta kriterier platsen lever upp till.
Dessa punkter inkluderar sådant som möjligheten att nå Stockholm över dagen, närheten till ett större sjukhus och till en internationell flygplats. Det handlar inte främst om fysiska avstånd, utan om själva restiden och tidtabellen, beroende på färdmedel.
Det finns ett antal riktigt mörkröda regioner på bilden, främst längs med norska gränsen, som alltså anses mycket otillgängliga enligt denna modell. Norra Öland tillhör också den kategorin.
Men Gotland, som ju inte har någon fastlandsbro, är däremot inte rödmarkerat. Vår gula färg på kartan innebär att vi inte anses mer avlägsna än till exempel Färgelanda – som ligger 1,5 timmar från Göteborg, via E6:an. Vi är även på samma nivå som Hofors, där det visserligen tar 2,5 timmar till Stockholm – men där det är hyfsat nära till både Gävle, Borlänge och Uppsala.
Men hur ska vi egentligen tolka denna karta? Vad innebär den till exempel i debatten om Gotlandstrafikens framtid? GT vände sig till "glesbygdsexperten" och journalisten Po Tidholm för att få svar:
– Vad kartan ytterst visar är det uppenbara, nämligen att det finns luckor i infrastrukturen. Vissa regioner är helt enkelt långt från urbana områden, så är det bara, men i andra fall finns det ett feltänk. Att järnvägen slutar i Umeå, till exempel, är helt ofattbart, det finns inga skäl till det. Men så har man gjort, då det inte ansågs finnas en "nationell nytta" i att dra den längre.
Samma sak skulle man kanske kunna ifrågasätta kring Gotlands färjetrafik; hur stor är egentligen den nationella nyttan?
– Ja, det där är superintressant. Men Gotland har traditionellt inte haft lika svårt att få igenom sina argument, eftersom så många har en relation till ön.
Att Gotland enligt kartan är en relativt tillgänglig plats går väl inte nödvändigtvis emot vår självbild – lite beroende på sammanhang. Vi kan ibland prata oss varma om hur lätt och smidigt man kan pendla till och från ön, när vi till exempel försöker få fastlänningar att flytta hit.
Men när Gotlandstrafikens framtid kommer på tal, då är det mer fokus på vår "utsatta position". Kanske existerar här två parallella sanningar samtidigt?
Po Tidholm skriver åtminstone under på den teorin:
– Ja, det tror jag. Det går egentligen tillbaka till regionaliseringen av Sverige, när regionerna fick mer ansvar för den egna tillväxten. Det som skedde var en förändring av retoriken. Tidigare kunde man ofta gnälla sig till framgång, nu blev man tvungen att snacka upp värdet av sin region i ett mer positivt narrativ. Samtidigt måste man, när det kommer till sådant som vård eller infrastruktur, fortfarande visa staten vilka brister som finns. I varje kommun finns det väl en avdelning som gör det ena och en annan som gör det andra.
Hanna Westerén (S) är gotländsk riksdagsledamot, som företräder ön, men som samtidigt är partikamrat med infrastrukturministern.
Hon håller delvis med om vår "dubbla bild" av hembygden:
– Jag känner igen att vi gärna framhäver sårbarheten, så snart färjorna ska upphandlas. Men jag tycker att vi har förändrat kommunikationen över tid och att vi i nuläget fokuserar på vad en bra trafik medför. Vi kör inte offerspåret så mycket som vi kanske gjorde tidigare.
Vad tänker du när du ser kartan i fråga?
– Att vi ändå har nått en nivå av tillgänglighet som vi nu vill bevara. Men också en oro över att den där kartbilden ska förändras, svarar riksdagsledamoten.
Samtidigt vore det kanske bättre för Gotland om vi var röda på kartan i just det här sammanhanget, när det gäller statens satsning på vår "sjölandsväg". Det ser onekligen ut som andra regioner behöver prioriteras mer, gällande ökad tillgänglighet.
– Jag vill ju att man ser på hur standarden kan bibehållas. Jag har svårt att tro att man skulle göra det sämre, bara för att andra landsändar är mer otillgängliga, säger Hanna Westerén.