Praktfullt av och om fågelmålaren o. konstnären Lars Jonsson
Efter ett intensivt dygn av fågelskådande vid Kvismaren i Närke skulle vi ett gäng fågelskådare åka hem till Katrineholm. Någon i bilen hade hört talas om en utställning på Galleri Z i Odensbacken.
Vi svängde in och klev på. Bilderna var fantastiska. Jag hängde förmodligen med hakan och glodde stum på akvarellerna som mötte inne på det lilla galleriet. Innehavaren visste att flera av akvarellerna var originalen till en serie handböcker om fågelskådning. Då var de till salu och jag min tok skakade inte fram pengarna och investerade...
Nästa möte måste ha varit när han ställde ut i familjens Konst- och hantverkshuset i Sanda, en utställning han delade med Gunnar Brusewitz.
Året var 1982 och jag hade förmånen att i tjänsten få träffa inte bara dessa två fågelmålande storheter. Lagom till utställningen kom en annan av Lars Jonssons föregångare på besök och de var samlade alla tre för en pratstund; Roger Tory Peterson, mannen bakom den epokgörande fälthandboken "Europas fåglar", hade också rest till Gotland!
Lars Jonsson har med åren blivit inte bara allt skickligare på att skildra fåglarna och den miljö där han finner dem. Han har vässat pennan och hittat en rogivande berättarstil som skänker läsaren/betraktaren ännu en dimension till bildupplevelserna.
Egentligen borde hans akvareller och oljor vara tillräckliga eftersom de rymmer så ofantligt mycket mer än "bara" en bild av en eller flera fåglar.
Han fångar ljus, han fryser ögonblick.
Han fäster på papper och duk med pensel och färg, alla de detaljer som varje fågelskådare kräver för att bilden ska kännas rätt. Lars Jonsson fuskar aldrig med känslan, närvaron. Däremot kan han med konstnärens frihet kliva bort ett stycke från detaljskärpan i bland, frigöra sig från det lilla och i stället fånga det stora.
Som med akvarellen "Änder i dimma" från Aurriv i Hamra, den 13 oktober 2001 (enligt bildtexten, på akvarellen har han själv skrivit årtalet 2000, men so what).
Änder som går in för landning, man uppfattar som observatör i dimman ofta lockljud, vingarnas sång. Förstår att något är på väg att hända. En kamera skulle aldrig kunna registrera skeendet i uselt ljus.
Men konstnären Lars Jonsson kan för sitt inre frysa stunden, bevara och bearbeta den, föra över på papper det han just upplevt. Inte bara sett, utan tagit in med alla sinnen. Och det är nog bara om man själv varit med om liknande situationer som man kan njuta till fullo av en sådan bild som för andra kan framstå som suddig och ointressant.
Akvarellen ingår som en av många, många andra i Lars Jonssons jubileumsbok, Fåglar och ljus (Atlantis förlag) som nyligen gavs ut med anledning av hans 50-årsdag. Att kalla boken ett praktverk känns som en otillräcklighet.
Det är en fantastisk, vacker bok, fylld med det bästa från mer än 30 års skissande och målande. Boken bygger till stora delar på ett avspänt samtal mellan Lars Jonsson och kulturskribenten Björn Linnell, Stockholm, som ställer mycket initierade frågor och får uttömmande svar.
Lars Jonsson berättar till exempel om hur viktiga skissböckerna är för honom, böcker där han både med streck och skuggningar fångar miljöer och fåglar som senare kan komma att växa till stora oljemålningar.
Men i böckerna skriver han också mycket detaljerat, bokför sådant som han sedan kommer att ha användning av. Detaljer i fjäderdräkten, avvikande mönster, färger. Näst dag kanske det blir grunden till en akvarell. Eller så minns han just den dagen, just den fågeln fem år senare och hittar den under arbetet med en större olja.
Framväxten av "Vila efter en lång flykt" från 2002 (olja) ger en mycket intressant inblick i hur han tänker och fungerar i ateljén hemma i Hamra. Han fotograferade motivet gång på gång under det att det växte fram, förändrades och till slut blev en målning som han kunde signera.
Att läsa hans förklaringar, se på fotografierna av oljemålningen, är att följa med på en mycket spännande resa i Lars Jonssons inre. Att höra hur han tänker, se hur han för över sina intentioner på duken. Se stjärtänder som tillkommer i motivet, se andra som tas bort eller justeras.
Vi får se hur hannen i mitten, blickfånget, ges en helt annan innebörd bara genom att fågelns huvud vrids några grader motsols. Han berättar hur han genom att ändra små detaljer, får betraktarens blick att ledas in i målningen så som han vill. Fantastiskt.
Det är som fågelintresserad amatör som jag med stort nöje tar del av Lars Jonssons bok, men det är med stor lust jag också får en möjlighet att titta in i konstnärens innersta, höra honom förklara och försöka förstå både Lars Jonsson av i dag och Lars Jonsson så som han utvecklats under tre decennier. Vart ska han ta vägen härnäst? undrar många med mig.
Under arbetet med fälthandboken "Fåglar i Europa, med Nordafrika och Mellerstaöstern" tvingades han motvilligt trycka åt sidan sina strikt konstnärliga ambitioner för att tillgodose ornitologernas krav på exakthet och minutiöst detaljarbete. Arbetet med texter och illustrationer sög mycket must ur honom och jag kan förstå om han i dag slits mellan att å ena sidan uppdatera boken och göra den ännu vassare och å andra sidan, ge sig hän till 100 procent åt den lust det måste vara att måla fritt utan att förnimma andras krav på sig.
Jag såg förresten nyligen på hemsidan som Sveriges ornitologiska förening publicerar på internet, att Jonssons bok har tappat mark rejält till den färskare konkurrenten "Fågelguiden", som kom för några år sedan. Ska han orka tända om eller lämna artbestämningsambitionerna i bokform bakom sig?
Att producera en fälthandbok om fåglar är ett gigantiskt jobb. Allt fler ser allt mer fåglar, hittar nya detaljer, skådar på andra platser i världen, tar med sig fakta på film och nu senast, digitala närbilder som i sin detaljrikedom nästan kryper in i fåglarnas fjäderdräkt.
Därtill kommer forskning genom ringmärkning m m som tillför nya fakta om både utseende och beteende, som ger incitament till rasindelningar som i sin tur kräver nya beskrivningar. Puh!
Och så, efter flera års hårt arbete ligger boken klar och då har ornitologerna med största sannolikhet redan hittat saker som borde ha varit med i boken. Det blir lätt så att en fälthandbok är inaktuell samma dag den börjar säljas.
Den mest aktuella handboken blir kanske den som finns på internet, med dagligen uppdaterade illustrationer. Inom fem år är den säkert här! Och med bärbar dator, eller via telefonens display, är tillgängligheten inget bekymmer.
Konstboken "Fåglar och ljus" inleds med ett förord av Hans Erik Brummer, överintendent på Nationalmuseum/Waldemarsudde varefter följer en mycket fyllig och spännande läsning där Staffan Söderblom, professor i kreativt författarskap, tecknar sin personliga bild av Lars Jonsson som illustratör, konstnär, skribent.
Han kryper in under skinnet på herr Jonsson, vrider och vänder på det han skrivit och målat. Kommenterar den jonssons trutepoken när denne skärskådade gråtrutars snarlika dräkter, diskuterade rasindelning och fick på pälsen för en del av det han kom fram till.
Texten är fascinerande läsning, tolkningar av såväl det målade som det skrivna, försök att förklara, ta sig an Lars Jonssons egna formuleringar och sätta andra ord på det konstnären/skribenten uttryckt. Jag citerar finalen på Staffan Söderbloms text:
Lars Jonsson är konstnär och ornitolog i samma skepnad. Kunskaperna gör honom saklig, osentimental, som fackman, de är en kritisk instans. Samtidigt tar han som konstnär stöd i det han kallar känsla, fantasi, inlevelse inte som kunskapens motats, snarare som dess förlängning. Den "kontakt" med fåglarna som han oavlåtligt återkommer till i sina bilder av dem är den "självklart" ett självbedrägeri?
Frågan får här förbli obesvarad.
Självklart är egentligen bara en enda sak att vi inte säkert vet.
Denna underbara osäkerhet är det han målar.
När vi ser Lars Jonssons bilder b
Så jobbar vi med nyheter