Det är inte restriktionerna i sig som får coronaviruset att eventuellt kapitulera. Det är efterlevnaden av desamma som kan hjälpa till.
Så varför lyder vi då inte de restriktioner som finns?
Det är tesen i denna intervju; att vi medborgare generellt inte hörsammar myndigheterna.
Christine Senter är psykolog, idag verksamhetsledare för e-hälsa inom Region Gotland.
– Om jag visste att jag varje gång jag går ut blir smittad skulle jag så klart hålla mig hemma. Istället gör vi alla någon slags plus-minus analys av vad vi tror är rimligt, säger hon.
Det tar tid att förändra beteenden. Vi är vanemänniskor som gör som vi alltid gjort, flockdjur som gör som andra gör.
Studier visar att relativt enkla förändringar, som att börja jogga 15 minuter per dag, i genomsnitt tar 66 dagar att genomföra.
– Men här handlar det om hela vår livssituation, vilket naturligtvis kan ta år, säger Christine Senter.
Att bli ålagd en förändring, via skrift eller tal, är svår då vi ser hur människor omkring oss beter sig. Vi ser de som handlar i butikerna, ser de som äter på lunchrestaurangerna, vilken gör det lätt att tänka att allt är som vanligt.
– Men vi ser inte de som jobbar hemma, de som avstår resor, de som ställt in bröllop och andra fester. Det vi ser är människor som är ute i vardagen, det rättfärdigar oss själva ska fortsätta som vi alltid gjort, menar hon.
Till stor del handlar det om konsekvenser på kort och lång sikt, om vårt belöningssystem.
Skulle det exempelvis ge böter att gå på fest vore det lättare att avstå.
– Eller om vi vänder på det, om vi belönas varje gång vi följde råden skulle det ge än mer positiv effekt.
Men i det coronaläge vi befinner oss finns inte många positiva förstärkningar och konsekvenser är svåra att se på lång sikt.
– I stunden är det enklare att hänga med på kalaset än att vara tråkmånsen som stannar hemma.
Och vi slår oss inte med hammaren på tummen för att vi vet att det gör ont.
– Precis. Men att vistas i trängsel ger ingen omedelbar konsekvens. Vi är sociala varelser, att inte göra som vi alltid gjort är ett stort ingrepp på oss som personer, säger Christine Senter.
Många för fram åsikten att restriktionerna är ologiska, att man får vara på jobbet men inte gå på konsert. Det hela kompliceras av en komplex juridik som styr vad som kan genomföras och inte.
Men, säger Christine Senter, det mest logiska vore att alla, oavsett förekommande restriktioner, gör sitt för att upprätthålla ett fungerande samhälle och en fungerande vård, menar hon.
– Hur ologiskt är det inte att fortsätta gå på fest, sitta för nära på krogen eller "göra som vi alltid gjort". Vi människor är lustiga, eller egentligen ganska enkla. Vi styrs mer av vilka konsekvenser ett beteende får än om det är logiskt eller inte.
Så hur ska vi komma tillrätta med vad vi gör och hur vi gör det?
– Varje människa måste ta ett eget ansvar, rannsaka sig själv. Det blir lättare om vi får tydlig vägledning, genom att låta människor köa utanför butiken eller att mötesrummen på jobbet möbleras om.
Och vi ska också, menar hon, vara klara över att många verkligen stannar hemma på tacokväll istället för att gå på lokal.
Jag gissar att inte du heller tagit i hand sedan i mars?
– Nej, precis. Där har vi en förändrad norm, vilket visar att det faktiskt är möjligt.