"Även om vi nu befinner oss i en dans som vi inte känner turerna i, kan vi fortsätta att tro på våra inneboende resurser och röra oss så mjukt det bara går."
Så avslutar Anna Kåver prologen till boken "Dansa mjukt med tillvaron". Väl tänkvärda ord i en tid när mänskligheten lamslagits av ett hänsynslöst virus.
– Pandemin har fått oss att inse att vi inte kan ha kontroll över livet. Då får vi försöka följa med i tangon så gott det går, säger hon.
När Anna Kåver började fylla sidorna med bläck hade hon ingen aning om att boken senare skulle ges ut i en pandemi. Även om det inte var den ursprungliga tanken har boken blivit en tröstebok i tider av social isolering och framtidsoro.
– Plötsligt ställde sig alla de frågor som jag ställer i min bok. Hur hanterar jag rädslan, ensamheten och döden? Vem vill jag vara? Vill jag vara den som bunkrar toapapper till mig själv, eller vill jag hjälpa min granne med att handla?
Anna Kåver, 67, är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I drygt 40 år har hon arbetat med klinisk verksamhet och forskning och de senaste 20 åren har hon till stor del vigt till suicidala och självskadande personer. Då i synnerhet personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom, som i vardagstal kallas borderline.
GA träffar Anna Kåver vid sommarhuset i När. Här har hon och maken Göran spenderat så mycket tid som möjligt de senaste 14 åren. Kvar i Uppsala, där de annars bor, finns en son och två barnbarn och i landet i väst, i New York, lever en dotter med sina tre barn.
– Vi har inte träffat dem sedan i november förra året. Dem har jag känt oro för, säger Anna Kåver.
Hur hon hanterar den oron och saknaden kommer vi snart tillbaka till. Först ska vi prata om hennes senaste bok, där hon fyllt sidorna med betraktelser och tankar kring ett yrkesliv präglat av att vända psykisk sjukdom till psykisk hälsa.
– Under årens lopp har jag fått ett mer kritiskt öga till diagnostiseringen av det mänskliga fungerandet. Psykiatrin tenderar att sjukdomsförklara allt fler för normala reaktioner på själva livet. Därmed absolut inte sagt att jag förminskar det djupa lidandet som jag vet finns, säger Anna Kåver.
Hon menar att det kan finnas en fara i att människor betraktar sig som sjuka, när det egentligen handlar om livet och levandet i sin bräckliga verklighet.
– Vissa fastnar i tanken på att man är mindre värd och inte klarar av saker på grund av sin diagnos, man blir sin diagnos. Man blir handlingsförlamad och låter negativa känslor och tankar dominera livet, säger Anna Kåver och fortsätter:
– Det är sällan ett antingen eller. Jag kan vara trasig och hel samtidigt.
Istället för att enbart fokusera på psykisk ohälsa vill Anna Kåver vända blicken mot psykisk hälsa.
– Istället för att prata om sjuk och frisk kan vi prata om hur våra reaktioner påverkar livet. Hur väl kan jag fungera med min sorg, stress och oro? Blir livet helt lamslaget? Då behöver jag hjälp. Men kan jag fortfarande fungera och leva någorlunda meningsfullt kan mina känslor hanteras på flera sätt. Att hitta acceptans kan vara ett.
Vad är då psykisk hälsa? Svaret får du när du tagit dig igenom den 170 sidor tjocka boken. Men kortfattat sammanfattar Anna Kåver det med:
– Rörlighet. En slags mental flexibilitet och en förmåga att kunna röra sig fritt och icke-dömande i tankar, känslor och beteenden i förhållande till den situationen man befinner sig i.
I boken tar Anna Kåver upp existentiella frågor som vad är frihet och vad är meningen med livet?
– Finna mening behöver vi, likväl som att kunna släppa taget om att hitta den.
Anna Kåver återkommer ofta till ordet "acceptans".
– Man måste kunna släppa taget och acceptera livets förändringar, på gott och ont.
Hon drar en enkel parallell till sin kamp mot rabbisarna, som ätit allt de kommit över i trädgården i När.
– Jag försökte med allt, jag vet inte hur många meter nät jag köpt i järnhandeln i Hemse. Det var en icke-acceptans från min sida. Jag förde en inre kamp mot en verklighet jag inte kunde rå på. Så det var en träning i acceptans att inse att jag inte kunde vinna den här kampen. Och när jag insett det insåg jag också hur mycket psykisk energi det kostat mig.
"Dansa mjukt med tillvaron" är Anna Kåvers nionde bok. Men det är egentligen hennes näst senaste bok som fått mest uppmärksamhet den senaste tiden. I boken, som heter kort och gott "Oro", skriver hon om hur man på bästa sätt lever med tillvarons ovisshet. Ett ämne som fått hennes telefon att gå varm den senaste tiden, när journalister vill göra intervjuer och patienter boka tid.
– Jag har haft väldigt många patienter genom åren som sökt hjälp för sin oro. Nu delar de sin oro med alla.
All oro är dock inte dålig, menar Anna Kåver.
– I oss har vi ett biologiskt "rädsleprogram", där oron ingår. Det är till för att vi ska kunna skydda oss när vi utsätts för hot. Bra oro borgar för att vi ska kunna ta hand om oss själva och andra så gott det går, säger hon.
– Men för vissa är det där brandlarmet ständigt på. Då vill man ha en överdriven kontroll på vad som kan hända, även om kunskapen och informationen inte går att få. Man gör prognoser, och de kan bli katastrofala, fortsätter hon.
Det gäller att lära sig hur man tar paus från hoten.
– Sluta marinera dig i hotkällorna. Styr istället ditt fokus mot andra aspekter i livet som är lugna. Logga ut från sociala medier, låt bli att läsa varenda artikel om pandemin, följ inte varje presskonferens.
Man kan, förklarar Anna Kåver, transformera sin oro till omsorgstagande av sig själv och andra.
– När jag oroar mig för min familj i New York ringer jag dem och pratar, lyssnar och frågar vad jag kan göra. Mer än så kan jag tyvärr inte göra.
Dela med dig av vad du känner och tänker, uppmanar Anna Kåver.
– Tänk inte på all oro som något sjukligt eller skamligt. Våga uttrycka den. Acceptera den och transformera den, säger hon som ett mantra innan hon tillägger:
– Och ta professionell hjälp om det blir för svårt.
Hur pandemin kommer att påverka folkhälsan är för tidigt att säga, men Anna Kåver är hoppfull.
– Människor kan komma att behöva mer hjälp från psykiatrin. Men det kan också bli tvärtom. För nu delar vi lidandet med så många andra, vi är enade. Och det är precis det jag strävar efter. Jag vill normalisera och skapa en känsla av gemensak i våra liv.