Urban Släke, det gotländska band som kanske nådde längst under punkåren i skiftet 70-80-tal. Från vänster Per Seigerlund, Patrik Ekman, Björn Akre och Jonas Fohlin. Bosse Rehnberg saknas, kanske tog han bilden.
Punk&Jag
Det går alltid att diskutera var startskottet för en genre går och gått. Kanske startade punken i Europa verkligen med brittiska The Damneds treminuterskaramell ”New Rose” i oktober 1976.
Sex Pistols gjorde dock det största avtrycket. Debuten ”Anarchy in the UK” kom i november samma år och innehöll punkiga strofen ”don’t know what I want but I know how to get it”.
Den 28 oktober 1977 skakade dock hela kungadömet till då albumet ”Never Mind the Bollocks” landade på skivdiskarna. Låten ”God Save the Queen” – där England beskrevs som en fascist-regim – bannlystes av BBC vilket så klart var bästa tänkbara reklam.
Vilken tonårsunge ville inte reta sina föräldrar genom att köpa hem en sådan singel?
Och köptes gjorde den, även i Sverige där den låg på försäljningslistan i fem månader.
Pistols var sedan på Sverige-turné och bokades till Visby och klubben Rock’n, men hann splittras innan de kom till ön.
På andra sidan Atlanten hade Ramones 1976 debuterat med ”Blitzkrieg Bop”. Iggy Pop and the Stooges, Patti Smith och New York Dolls – med Johnny Thunders som senare verkligen spelade i Visby – var ytterligare några som vid tiden förebådat vad som skulle komma.
I Sverige var Klippan-bandet Kriminella Gitarrer först ut med den nya råbarkade stilen. Deras ”Vårdad klädsel” pressades i 500 ex och släpptes i februari 1978.
Därefter vällde banden fram, som Incest Brothers, Perverts, Rövsvett och Rävjunk.
Tidigt seglade Ebba Grön upp som den svenska punkens mest breda härförare. Bildandet av gruppen är skildrat i Thåström-låten ”The Haters”:
”Vi hade en blond basist som höll på Gnaget, det var den hårdaste grabben jag mött” (Fjodor alltså, gotlandsboende sedan länge) och ”vi träffade en trummis med en Sex Pistols-platta under armen, han ville vara med i pakten och sen så var det klart” (Gurra).
Ebba Grön välte världen med sin första singel, 500 ex, 21 april 1978. Singeln ”Antirock” innehöll två låtar, ”Profit” och ”Ung & sänkt”.
Medlemmarna stärkte sig med starköl i gryningen, sedan fort in i studion och lika fort ut:
– De hajade ingenting av oss, säger Fjodor i bookleten till den 4cd-box som gavs ut 1998. De ville inte höra oss innan, efteråt ville de inte gå med och käka lunch. De tyckte vi var äckliga på nåt vis.
På Gotland är det Urban Släke som historiskt hållit punkens fana högst.
Influerade av, förstås, Damned och Pistols men även svenska band som Usch, Skabb och Mögel skrinlade medlemmarna sina planer på symfonisk Genesis-musik och slog sig istället in på skramlet.
– Vi kunde ju inte spela. Björn Akre kunde i och för sig några ackord på gitarr, han hade spelat med dansbandet Mickes. Så då var det enklare att ge sig in i punken, säger Pelle Seigerlund, numera i rätt hårda The Dogmen.
Under brinntiden, 1978 till 1984, kom bandnamnet att förkortas efter hand. Ursprungliga Urban Släke och hans Gröna Gitarrfodral blev Urban Släke och hans G Fodral vilket blev Urban Släke och till sist, under bandets sista år i Stockholm dit medlemmarna flyttat 1981, bara Släke.
I bandet ingick även Patrik "Tajger" Ekman, Jonas Fohlin, Bosse Rehnberg och Tomas Nilsson, de sistanämnda trummade under var sin period.
De hade sin största hit i låten ”Så jävla svensk”, vilken sedan dess finns på ett antal punksamlingar, och var viktiga för den gotländska musikscenen.
Det var i högsta grad ytterligare ett band, vi kommer till det.
TV-sportens Bengt Grive, som i konståkningssammanhang uppfann kulörten mörkvitt, fick ge namn åt ett kortlivat gotländska punkband.
Men gotländsk punk var inte bara Urban Släke, det var även exempelvis Bengt Grive.
Grive var en vid tiden profilerad reporter i sport-tv som fick låna ut sitt namn. Det var förstadiet till bandet Biljardakademien, som kom att spela art-rock med opunkigt många taktbyten och tvära musikaliska kast.
En av medlemmarna i Bengt Grive var Kjell Häglund, senare känd som rockskribent.
– Vi gjorde vår första livespelning vid en rockbandstävling på Rock´n. Det var ett otroligt drag när vi körde våra låtar ”Biblioteket” och ”Lisas dröm”. Vi fick en chock när Ulf Ekvall Band vann. Än i dag tror jag att det var riggat!
Medlemmarna tapetserade Visby med klisterlappar: ”Bengt Grive spelar vrååålpop”.
– Vi hade ett brutalt skränigt ljud med full dist och diskant på både gitarr och farfisaorgel, minns Häglund. Johanne Christianssons sång var i kontrast rena kyrkosången.
Bengt Grive blev, sedan Christiansson lämnat, Kabaret som något senare alltså blev Biljardakademien och drog åt det musikaliskt mer avancerade hållet.
Singne Dingne var bara ett av många namn. Från vänster Lars-Åke "Bucka" Pettersson (i dag Barlinger), Nils-Olof "Zingo" Söderström, Roger "Rådan" Gustafsson och Tomas "Pinnen" Jörholt.
Bland de mer röjiga banden hittar vi vid tiden också SJAB. Det bildades i Slite 1977, repade först i Solklintskolan och därefter i Johan Lermans källare på Länna i Visby.
I bandet ingick också Tomas Nilsson (senare i Urban Släke), Torbjörn Randahl och Hans Wessman.
Influenserna kom från ska, punk och new wave, Thåström var en av ledstjärnorna. De skrev eget, låtarna hade lokala texter och namn som ”Slite City” och ”Här kommer bussi (bussen)”.
De hade en hel del gig under sin gymnasietid, rätt råa sådana. Avskedsspelningen skedde på Näcken den 28 mars 1981.
Utåt gjorde de sken av att bandnamnet betydde Sveriges Järnvägar AB ”för att vår basist är vansinnigt intresserad av tåg, då tog vi initialerna av ett tågföretag som inte finns” som de sade i en GT-intervju i oktober 1980.
Det hela var dock en punkig lögn. De vände helt enkelt på ordet ”bajs”.
Från tiden noteras också The 90 000, ett namn solklart inspirerat av brittiska 999, larmnumret. I bandet fanns Niklas Söderberg, ”Punk-Nicke” kallad:
– Det var punk i vid mening; new wave, mods, punk, postpunk…alla spelade med alla som var det minsta alternativa, minns han.
Ett annat band som lät höra talas om sig en aning var Kramp med Torun Franzén och Ulrika Hallgren som drivande krafter.
De hade låtar som ”Flera poliser” och ”Alla kommer över plinten utom jag”.
– Det var punkigt och ganska tjejigt, som jag minns det. Och vi var ju bara tjejer i bandet, säger Torun Franzén så många år senare.
Punkiga Kramp med Torunn Franzén och Ulrika Hallgren. Ett av få med ganska högljudda så kallade tjejband under den gotländska punkeran.
Pelle Seigerlund, Släke-Pelle, minns dem från en spelning i Solbergaskolans matsal hösten 1979.
– Det kändes modernt och eget, minns jag. Jag tyckte de var bra, men jag såg dem bara en gång. Eftersom man gick på allt kan de inte ha funnits som band särskilt länge.
Just det, ”gick på allt”. Många gjorde det, musik visades sällan i tv, luciavaka från Rockpalast i Düsseldorf undantaget. Därför gällde det att passa på när det bjöds livemusik.
I vimlet syntes ofta bland andra två tjejer som kallade sig Katrin Kuslig och Eva Äcklig. Undersökande journalistik har bedrivits för att hitta dessa båda men det har gåtts bet.
Om du känner till dem så vet du vart du ska vända dig och berätta.
Sid Vicious och Johnny Rotten i Sex Pistols, för 45 år sedan gavs deras album "Never Mind the Bollocks - here's the Sex Pistols" ut.
Från 1980 noterar vi gruppen Singne Dingne i den gotländska bandfloran, bandnamnet stavat precis så. De spelade ganska mjuk musik med akustiska gitarrer och hade hits, nåja, som ”Almedalen” och ”Skrumpne Bill”, vilken handlade om en kille från Barlingbo som kom till stan och fick se de höga husen i Stäven.
I bandet ingick Roger ”Rådan” Gustafsson (senare i Gaston och i dag med Jill Johnson och som när han lirade i nämnda The 90 000 kallades ”Råtten”), Bucka Pettersson (idag Barlinger), Zingo Söderström (som kallades just Singne Dingne när han spelade basket) och Tomas ”Pinnen” Jörholt.
Men jo, de kunde verkligen låta också.
Så här minns Jörholt:
– Vi flyttade från en replokal i Södervärns källare till vår villa på Bohusgatan. Morsan fick plocka ner allt porslin från väggarna och var tvungen att sitta en meter från tv:n för att höra. Vi öste på tills farsan skruvade ur proppen. Att de stod ut! Men vi var alltid välkomna.
Innan Singne Dingne blev Singne Dingne hade bandet alla möjliga namn, som Henriks Experiment, Bandy-VM 74, Alla klär inte i Adidas och Ett band från Polen.
De kom senare att kalla sig Korv med bröd vilket utvecklades till Korf och därefter till Ketchup Boys.
Alla de där namnen är lite punkiga, eller hur? Det är också Hängd Dräng, i vilket nämnde Jörholt senare ingick. De spelade porrpunk och gjorde bara ett par spelningar med låtar som ”Kuken kokar” och ”Ruska din dåber (torr)”.
Bandet Dead Dildos gjorde sedan, i sent 80-tal, covers på dessa nummer, vilka då framfördes på ett Säve-spex.
– ”Pinnen” och gänget var ju stora idoler, vi stal helt enkelt deras grej rakt av. Jävligt punkigt, säger trummisen Torbjörn Söderman.
Fabian Explosion under en konsert på Paviljongsplan i juli 1981, i samband med vilken musikföreningen Förbandelsen bildades, vilken senare blev Roxy.
I bandet Fabian Explosion fanns tidigare nämnda Kjell Häglunds brorsa Stefan Wesley. Han och Tomas Bergström i parallellklassen på Romaskolan lyssnade på Buzzcocks och Costello.
När de sedan blev kompisar med punkarna i 7C (Peter Hoas och Henrik Johansson) startade de första veckan i åttan, 1980, bandet Mjäll (punkigt). Mathias Gårdinger kunde inte spela något instrument så han fick sjunga.
Mjäll blev sedan Fabian Explosion som repade hos Henriks farmor i Dalhem, hon tyckte de skulle kalla sig Fem Glada Gossar (inte så punkigt).
– Stiff Little Fingers hade en låt som hette "Alternative Ulster", vi gjorde "Alternative Romaskolan" och även en svensk text till Costellos "(I dont't want to go to) Chelsea", "(Jag vill inte gå till) Bäl", minns Stefan Wesley.
I nian hamnade bandet i ett vägskäl: Antingen bli Gotlands råaste punkband eller spela den typ av skotsk pop som låg på listorna då. Det blev pop i bandet Season’s Greetings som så småningom, 1986, hade sin avskedsspelning på Club Huset.
Bandet Sabotage i samband med en rockbandstävling på Rock'n. Margareta Hoas vid mikrofonen.
Vi hittar också vid tiden en grupp bestående av fem tjejer: Åsa Ringborg, Margareta Hoas, Annica Thomsson, Jeanette Karlström och Hanna Myrbäck.
Det var kanske inte precis punk, mer 60-talspop men ändå rätt larmigt i låtar som handlade om hotell som gick i konkurs, om migrän och en låt om en hund. De kallade sig nymods, klädseln var viktig: Kavaj, smala slipsar, pressveck och kort hår.
De bildades som Sabotage, gick över i Affect och slutade fram mot 1985 som Kax.
Tjejerna tillhörde också dem som startade musikföreningen Förbandelsen, den som så småningom blev den i dag livaktiga kulturföreningen Roxy.
Trix, bandet som inte var punk men inspirerade så många andra. Från vänster Anders Hallin, Mats Sundberg, Max Ullrich, Jari Lefvendahl och Jan Sahlberg
Vi avslutar denna historiska odyssé med ett band som lika gärna kunde inlett detta reportage. I sin betydelse var Trix lika viktiga som Urban Släke. Även om Trix alls inte var punk utan snarare kom från en Stones-tradition.
I bandet ingick Anders Hallin, Max Ullrich, Jari Lefvendahl, Jan Sahlberg och Mats Sundberg.
Trix bildades 1977 och repade till en början i en sexrummare över gamla Apoteket i Hästbacken innan de flyttade till en replokal i S:t Hansskolans källare.
Spelningarna var många och publiken ofta stor och entusiastisk.
De gjorde en singel med låtarna ”Nya vindar” och ”Angelica”. Men inte minst gjorde de en spelning ihop med Ebba Grön och Dag Vag i Solbergaskolans matsal 1979 och hade efteråt party hos lokalpolitikern Jan Lundgren, som dock inte var hemma vid tillfället.
Mats Sundberg, som i dag spelar med The Dogmen, minns:
– Vi var nog lite föregångare för många och en aning före Urban Släke. Jag såg dem i Almedalen och tyckte det var jävligt häftigt med ett gotländskt punkband. Men vad är egentligen punk? För mig är det de som uppträder innan de kan spela!
Notera alltså att Mats Sundberg och Pelle Seigerlund, då i de mest betydande banden Trix och Urban Släke, i dag finns i samma orkester. The Dogmen. Lokal rockhistoria.
Pelle Seigerlund och Urban Släke-singeln "Så jävla svensk".
Men hur det än är…punken kommer alltid att finnas. Inte minst energin i genren.
1986 dök Unemployed Assholes upp med Sid Larsson, Petting, Jerra och Dava Vinpava i sättningen, bara Jerra kunde spela rent. Han skrev punkiga "Reaktorn brinner" under ett besök på muggen med viken de faktiskt vann en rockbandstävling på Roxy. Dock upplöstes bandet lika snart som det bildats och är i dag ihågkommet av få.
I tidningens arkiv hittas också, från 2008, Scudmissil K12. De hette från början Total Misär och spelade Slomo-crust-metal-punk-core.
I bandet ingick Sakke Olsson, Stoffe Hansson och Robin Waernquist, den sistnämnde en av hjärnorna bakom bland annat konsertfesterna ”Så mycket Burgsvik”.
Förresten, du kanske undrar över vilka assholesen var? Jo, Sid heter i dag Per Ahlén, Petting heter Peter Wattvil (han var sångare och tondöv), Vinpavan heter David Nordvall och Jerra är Jesper Andersson, gitarrist och alltså den ende i bandet som faktiskt kunde spela.