Rädda barnens ungdomar arbetar ännu i Gustavsvik

Totalt har närmare 20 ungdomar arbetat med barnverksamhet i Gustavsvik, med att bygga upp rutiner och meningsfull sysselsättning för flyktingbarnen.
Tre av dem som lagt ner allra mest tid och hjärta är Linnéa Hempel, 17, Johanna Ahlby, 25 och Lolo Hall, 34. Minst varje torsdag och söndag har de samlat barnen för att exempelvis rita, leka, spela fotboll, bygga i lera och i vintras till och med för att åka pulka.
Trion berättar om hur barnen själva gått in och tagit ansvar för varandra, hur ett slags naturligt kollektivt barnpassande vuxit fram. Barnen och familjerna har skrattat och gråtit tillsammans, delat varandras glädje och sorg.
Merparten av tiden har ägnats åt skratt och lek, värme och trygghet. Leken har också gett barnen möjlighet att agera ut sina ofta traumatiska erfarenheter.
Ett exempel är en pojke som gjorde gravstenar i lera, berättar Kerstin Blomberg som är ansvarig för barnverksamheten på Gustavsvik.
Samma pojke genomgick en förunderlig förändring under tiden på Gustavsvik liksom de andra barnen.
<span class=MR>Kontaktsökande</span>
Många av dem var från början rädda och våldsamma, men blev kontaktsökande, ville hålla handen, kramas och prata allt i takt med att ungdomarna visade att barnen kunde lita på dem, att de kunde känna sig trygga och slappna av.
Det är verkligen ett åtagande, att bygga upp och hålla kvar relationen med barnen det är viktigt att man inte sviker dem. Det viktigaste är nog att vara en medmänniska, säger Lolo Hall, som i åtta år arbetat med invandrarbarn i andra sammanhang.
Just därför, menar de, känns det extra bittert att förläggningen inte blev kvar.
Nu har den omsorgsfullt uppbyggda gemenskapen mellan barn, vuxna och familjer splittrats igen.
Nej, den här typen av engagemang är inget man tar lättvindigt på och det är heller inget man släpper i första taget.
Linnéa, Johanna och Lolo finns fortfarande kvar på Gustavsvik, trots att där bara finns 6 av totalt 58 barn kvar.
Snart återvänder också en familj från Burundi. Mamma Maria Esperanza och Ornella, 3 och tvillingarna Anaicka och Candice, nu 11 månader, var bland de första att komma till Gustavsvik, som öppnade den 15 januari i år.
I juli tvingades de flytta till en förläggning i Valdemarsvik. De hann vara där i en vecka när beskedet kom.
De fick asyl och de vill tillbaka till Gotland för att bygga sin tillvaro som nyblivna svenskar här.
De får bo i Gustavsvik medan bland andra Rädda barnen hjälper dem att söka eget boende.
Dem har Linnéa hälsat på. Hennes ideella engagemang innebar att en stor del av de pengar hon tjänade in på sitt sommarjobb på Ica, satsades på en resa till två av de flyktingförläggningar på fastlandet som nu utgör hem för de som fått lämna Gustavsvik.
Hon ser fram mot att träffa familjen igen, på i dubbel bemärkelse hemmaplan.
Jag har lärt mig så mycket tack vare det här, om andra människor och om mig själv; att ta ansvar och få både barn och vuxna att lita på mig. Man pratar om vilken misär det är på flyktingförläggningar jag skulle vilja säga att det kan vara tvärt om!
<span class=MR>Gotlandsmodellen</span>
"Gotlandsmodellen" har blivit omskriven i flera fastlandstidningar.
I höst kommer Kerstin Blomberg att resa runt i Sverige och berätta om verksamheten i förhoppning att så ett frö som kan gro till liknande former på andra platser.
På torsdag håller man också ett möte för att diskutera hur man på bästa sätt kan förvalta nätverket och ta hand om de barn som får asyl och vill komma tillbaka.