Rådjuret - plåga eller resurs?

1885 VÄCKTES för första gången förslaget att plantera in rådjur på ön genom Gotlands Skarpskytte- och Jägaregille och det var då lite förvånande att detta inte gjorts tidigare eftersom rådjuret var så nära besläktat med den på ön utrotade kronhjorten, samt att rådjuren borde ha de bästa betingelser att trivas och föröka sig här på ön.
Om frågan på något sätt var kontroversiell på den tiden är svårt att klargöra, men på hösten 1886 placerades det ut åtta rådjur på Elinghems myr, djur som genom Jägaregillet köpts av hovjägmästaren och greven Tott på Skabersjö gods i Skåne. Försöket misslyckades, trots att djuren var fredade för jakt, och det konstaterades att de sista resterna av stammen hetsades och bets ihjäl av lösspringande hundar.
Om detta kan man läsa i Jägaregillets 125- och 150-årsskrifter.
På 1940-talet gjordes nästa seriösa försök då några intresserade jägare i Vall under överinseende av jaktvårdskonsulenten, major Lindeborg, satte ut nya djur. In på femtiotalet fanns enstaka rapporter om rådjur och i Gillets årsbok konstateras att någon rådjursstam inte utvecklats och man beklagade att tillsynen av lösdrivande hundar var slapp.
På 1960-talet släpptes åter en del rådjur ut från några hägn på ön och så sent som på 70-talet sågs rådjur både i lojstaskogarna och i trakterna runt Gothem och Boge.
Ännu hade frågan om utsättning av rådjur och annat vilt inte debatterats och i lagens mening det var upp till enskilda markägare att köpa in eller på annat sätt plantera ut vilt i sina marker. Det är därför det i dag finns hare, kanin, räv och fasan i de gotländska markerna, vilt som planterats ut medan andra arter försvunnit. Arter som vildsvin och kronhjort är försvunna sedan länge och i dag anses nog även orren vara helt borta.

*
VI LEVER i en allt snabbare föränderlig tid, men den infekterade debatt om rådjurens vara eller inte vara som startade på Gotland på 1980-talet är för många svår att förstå. Stiftelsen Rådjur på Gotland, i folkmun kallad "Rådjursstiftelsen", aktualiserade nya utsättningar och samlade in medel för att köpa in rådjur. Gotlands Rådjursförening bildades för att ta hand om det praktiska.
Det blev en hård debatt inom Jägaregillet, och efter en del debatt i pressen och efter två omröstningar i Gillet, blev det ett Nej till rådjur på Gotland. Grannar och tidigare jaktvänner splittrades av frågan där även jakt med långbenta drivande hundar hade betydelse.
1987 togs ett regeringsbeslut att några ytterligare stödutplanteringar av rådjur inte fick ske och i jaktförordningen gjordes ett tillägg att rådjur inte fick föras in till ön. I dag finns ett generellt inplanteringsförbud som gäller alla viltarter och numera krävs speciellt tillstånd av Naturvårdsverket.
Nu hann inte Stiftelsen eller Föreningen att starta sin egentliga verksamhet innan regeringsbeslutet kom. Stiftelsen lades ned 1993 och insatta pengar betalades tillbaka.
Det har spekulerats om var det enskilda markägare som tog hit rådjur i början av 80-talet och om det enbart var dessa djur, eller en kombination med tidigare rådjur, som vi i dag kan se förökas på Gotland. Ingen vill i dag träda fram och ge oss svaret på denna fråga.

*
INGEN GOTLÄNNING kan i dag ha undgått informationen eller själva kunnat konstatera att rådjuren etablerat sig på Gotland. Men istället för att seriöst informera om rådjurets negativa eller positiva inverkan på vår ö, vår fauna och de problem som kan uppstå på exempelvis våra vägar, förs en debatt som präglas av rädsla och okunskap - inte minst från myndighetshåll. I debatten återkommer den infekterade tonen från 1980-talet där beskyllningar om lagöverträdelser ofta framkommer.
När man tar del av debatten får man uppfattningen att gotlänningarna inte lämnar sin ö, aldrig åker bil eller vistas på landet eller i naturen på fastlandet, samt att de gotländska jägarna aldrig deltar i rådjursjakter eller andra jakter där.
Några ser med bävan på framtiden och andra gläds, men det fattas en röst från det officiella jägarhållet och Gotlands viltvårdsnämnd har sedan 2001 bara funnits på ett papper (tills i går då den återupprättades med ett första möte - se artikel här intill).
Viltolyckor är naturligtvis ett problem, varje olycka borde förhindras, men Vägverket har inte satt upp en enda viltvarningsskylt trots att öns jägare och markägare mycket väl vet varde tätaste viltväxlarna och trafikanterna riskerar att mötas. Det kan också vara på sin plats att man i maj, när getterna stöter bort sin fjolårskillingar, uppmana till en viss försiktighet. Det vore också på sin plats, vilket några jaktlag faktiskt redan gör, att skylta för "jakt pågår" för att spara både vilt och hundar från kollisioner.
Ett mindre antal skyltar på de mest olycksdrabbade ställena upplyser gotlänningar och turister som glömmer att det vilda existerar. I sammanhanget billig samhällsinformation, sedan är det upp till varje trafikant att hålla lämplig hastighet. Öns enda officiella varningsskyltar står i Ardre och där handlar det om vildsvin?!?

*
DEBATTEN OM RÅDJURET som en plåga i den gotländska faunan kommer att fortsätta. Men det fattas en dimension i debatten, om också det gotländska rådjuret kan vara en resurs för ön?
I denna debatt saknas också de som har den största kunskapen i ämnet - jägarorganisationerna. Rådjursmötet i Halla bygdegård som samlade fler deltagare än det fanns stolar var ett bra initiativ, där alla kunde vädra sina hjärtefrågor, men diskussionen där om förvaltningen av rådjuret som en naturresurs har helt stannat av efter de två påföljande uppföljningsmötena.
Det finns mycket mera intressant information att delge den gotländska allmänheten och de lokala myndigheterna. Är det inte dags att ersätta rädslor och okunskap om rådjuret med kunskap och insikt?