Emma Broberg fick ta emot sitt mästarbrev i Blå hallen i Stockholms stadshus i början av november.
Det var på snirkliga omvägar Emma Broberg till slut kom till Blå hallen i Stockholm och Hantverkarnas flådiga utdelning av årets gesäll- och mästarbrev.
– När jag fick det i min hand, det var precis samma känsla som när man tog körkort. Det känns som om man levlat upp och tagit sig lite längre livet, säger hon.
Emma Broberg har onekligen gått igenom många stadier: Modell, lokalvårdare, serietecknare, dekoratör – och sedan tio år målare. Men att det var hit hon skulle, det fanns tidigt på känn.
– Jag har alltid varit en pojkflicka. Jag kunde väl brodera och hålla på med hästar, tyckte man. Det tyckte inte jag. Jag ville bygga lådbil, men det passade sig inte. För att revoltera började jag hänga med grabbarna i garaget. Det var såna hästkrafter jag föredrog.
Upprorssinnet har följt henne sedan dess. Ändå fegade Emma Broberg ur när det var dags att söka in till gymnasiet.
– Jag hade klart för mig att jag ville jobba med händerna och tänkt gå byggnads. På den tiden var det bara killar som gick det programmet, så jag skulle i så fall bli ensam tjej i klassen. Så tuff var jag inte. Jag vågade inte helt enkelt inte och sökte in på handelsprogrammet istället.
"De säger att man ska vara helt utlärd när man tagit sin gesäll. Men man blir aldrig utlärd i det här yrket", säger Emma Broberg.
Efter gymnasiet blev det en vända till Paris, där Emma Broberg fick prova på modellivet. Återigen uppror.
– Det var fantastiskt kul när man stod framför kameran. Bakom kulisserna var det ... blä! "Gå ner fem kilo om du vill ha mer jobb", sa de till mig. Jag åkte hem istället.
I flera år hankade hon sig fram på olika jobb, utbildade sig sedermera till serietecknare men blev dekoratör.
– Jag har alltid varit lite avis på dem som vet exakt vad de vill bli och som arbetar mot det målet. Men efter ett tag inom handeln kände jag starkt att det var ju inte det här jag skulle jobba med. Jag sökte och kom in på en utbildning i finsnickeri – och kände till slut att jag var hemma. Bättre betyg hade jag aldrig haft i mitt liv, säger Emma Broberg.
Men du blev målare, inte snickare?
– Ja, och jag känner mig lika hemma i det. Jag behövde något stabilt då. Jag var ensamstående mor och ville skapa ett bra liv för mig och min son. Det blev en spark i arslet för mig.
Emma Broberg prövade en lång en rad yrken innan hon hittade rätt. Nu stortrivs hon med penseln i hand, här i det nybyggda kvarteret Bläckfisken i Visby.
Emma Broberg började som lärling på Sandå, men är numera anställd vid LH Larssons måleri. När denna intervju görs står hennes målarspann med pensel i det nya bostadskvarteret Bläckfisken på Lummelundsväg i Visby.
– Firman är som en liten familj. Jag stortrivs verkligen med mina kollegor och jobbet.
Vad är det som stimulerar dig i arbetet?
– Jag älskar att lära mig nya saker, och i det här jobbet är inget uppdrag sig likt. Ta det här uppdraget som vi håller på med nu. Det är en betongfasad som ska se ut som cortenplåt. För att uppnå den effekten har vi först målat grundfärg, sedan använt en speciell färg ovanpå det. Det är första gången tekniken används på det här viset i Sverige.
Målarjobbet är inte så enformigt som vissa kanske föreställer sig. Tekniken som använts på huskropparna i Bläckfisken var helt ny för Emma Broberg.
– De säger att man ska vara helt utlärd när man tagit sin gesäll. Men man blir aldrig utlärd i det här yrket. Sedan är det ett plus att vi målare får berömmet. Vi är ju sist på bollen i ett byggnadsprojekt. Och folk är gladast på hantverkare när de kan se slutresultatet.
En gång i tiden var Emma Broberg orolig för att bli ensam tjej på byggprogrammet. Sedan dess har det hänt saker.
– När målarna skulle få sina mästarbrev i Stockholm var sju män, sju kvinnor. Nu finns det en annan, mer accepterande attityd. Men det skulle fortfarande behövas fler kvinnor i branschen.
Nu har hon visserligen inte en dotter, utan en son. Ändå har erfarenheterna från barndomen – upplevelsen att inte få göra det hjärtat behagar – präglat henne som förälder.
– Det har känts viktigt för mig att ge honom all den uppmuntran jag inte fick. Han tycker också om att bygga saker, men är mer tekniskt sinnad. Det blir väl en civilingenjör av honom kanske. Oavsett vilken bana han väljer vill hur som helst jag finnas där och stötta honom i det.
Emma Broberg gör sig redo för nästa arbetspass.
Kan du i efterhand ångra att du inte vågade söka till byggnadsprogrammet i tonåren?
– Nej. Jag var nog inte redo då. Så tror jag att det som hänt har hänt av en anledning, och allt jag varit med om har lett mig dit jag är i dag.
Och din inre rebell, lever hon än?
– Javisst! Jag tycker fortfarande inte om när folk säger åt att mig att göra saker. Men till skillnad från förr känner jag ingen ilska. Nu tänker jag bara: "Visst, jag kan göra som du säger. Man då gör jag det på mitt vis."