Det blir sällan en lugn stund med 2-åriga Lykke. Under hösten har hon varit hemma sjuk fler dagar, än hon varit i förskolan. Men springet i benen har aldrig upphört.
Det är en frågeställning som trebarnsföräldern Emelie Brandt Rossander i Västerhejde brottas med i stort sett dagligen, både privat och yrkesmässigt – i arbetet som telefonsjuksköterska på 1177.
Samtidigt har hon fått vabba en hel del med 2-åriga dottern Lykke, som varit hemma fler dagar från förskolan, än hon varit där. Och det är något som många andra småbarnsföräldrar på Gotland känner igen sig i. Under de sista tre månaderna 2021, ökade vabbdagarna med 26 procent mot 2019.
För henne och frun Alicia Brandt Rossander har den gångna hösten inneburit ett ständigt vab-pussel. Barnen, som är 11, 8, respektive 2 år, har alla varit mer sjuka än vanligt.
Minstingen Lykke föddes i januari 2020. Hon har som så många andra ”coronabarn” exponerats för olika virus som RS och influensa först nu, eftersom sjukdomssäsongen i princip uteblev första året med pandemin. Infektioner som slår mycket hårdare mot de här barnen, har det visat sig.
Emelie upplever att folks oro grundar sig i främst en ovisshet. Både vad gäller de mer "vanliga" barnförkylningarna och återkommande virusinfektionerna, och covid-19.
– Man vet inte, eller ingen vet, hur de kommer att slå. Man har en oro inom sig eftersom vi inte kan veta vem som kommer att bli svårt sjuk, även om risken är liten.
Lykke, 2 år, och storebror Alfons, 11 har båda varit hemma mycket under framför allt hösten.
Varaktigheten på sjukdomen är det främsta måttet för att bedöma om de som ringer in ska söka vård, berättar Emelie. Och när man knappt vet var den ena förkylningen började och den andra slutade, kan det vara nog så svårt att göra en första bedömning.
– Det är segdragna förkylningar, ofta med luftvägsproblem, som pågått länge. Ofta är det bara att vänta ut och ingen fara. Men att föräldrar är oroliga kan jag förstå.
– Det jag kan säga till alla med sjuka barn är att du är inte ensam. Alla har samma slags frågor: Varför går det inte över – ska det vara så här nu? När ska jag hinna jobba – eller sova? En del vet inte hur de ska våga säga till chefen ens, att de måste vabba. Jag tror att man måste förlika sig med detta, och uppnå en slags acceptans, även om det är skittrist och jobbigt.
Jobbet som telefonsjuksköterska för 1177 kan Emelie Brandt Rossander sköta hemifrån huset i Västerhejde. Hon är själv en frekvent "vab-jobbare", när det gäller de två äldre barnen och om de har lättare symptom. Men när 2-åriga Lykke är hemma sjuk går det inte att "vobba".
Samtalen till 1177 handlar lika mycket, om inte mer, om hur man ska få vardagen att gå ihop.
– Jobbet är väl det vanligaste, att man känner skuld gentemot sin arbetsgivare eller sina kollegor. Det pusslas och ordnas men då blir det snarare att man känner otillräcklig åt båda håll, både i sitt jobb och hemma.
Även om statistiken visar på rekordhögt uttag av vab är det många som väljer att istället jobba hemifrån samtidigt som barnen är hemma från skola eller förskola. Emelie jobbar hemifrån sedan en längre tid och är själv en frekvent "vobbare", när det gäller de två äldre barnen och om de har lättare symptom.
Men när hon ser på det lite i backspegeln, och med det perspektiv som kommit efter alla samtal, har hon fått sig en tankeställare.
– Pandemin har skapat en slags nytt sätt att se på sjukdom och när vi kan vara hemma från jobbet. Gränsen är liksom lite utsuddad för dem som har vant sig med att jobba hemma. Barnen är bara lite sjuka, jag hinner ju jobba också. Eller så är man själv snuvig eller har ont i halsen, men man är ju ändå hemma så då passar man på att jobba, säger hon och fortsätter:
– Definitionen av sjukdom har kommit att handla om huruvida man är smittsam eller inte. Det är det som avgör om vi kan jobba eller inte. När vi kanske borde lyssna på kroppen och vila, och ta den där extra sjukdagen.
Det viktigaste är att komma ihåg att det är många i samma situation, säger Emelie Brandt Rossander om det ständiga vabbandet, men också den oro som finns hos småbarnsföräldrar.
Emelie märker en annan typ av oro för de här luftvägssymtomen, som bottnar i corona, och som hon själv börjat tänka mycket mer på den senaste tiden.
– Oron har skiftat fokus till barnen. När Lykke var bebis, hela första året, oroade jag mig inte för hennes del, det talades heller inget om att barn kunde bli svårt sjuka i covid-19. Nu när det gått ett tag, och jag och min fru tagit tre vaccindoser, inser man att det troligtvis kommer att vara barnen som drabbas för eller senare, och som kommer ta med smittan hem.
Hela familjen har än så länge klarat sig från både infektion och sjukdom till följd av coronaviruset. Men tanken på det finns där hela tiden, som ett molntäcke som aldrig lättar.
– Man undrar ju hur covid ska påverka en. Hur sjuk ska jag och mina närmaste bli. Och varje gång man är lite krasslig tänker man: Är det nu jag har fått covid? Den enda trösten är att vi är många som känner så här. Vi sitter verkligen allihop i samma båt.