Strax söder om Ala kyrka hittar du Ollajvs – tidigare känd som Konstnärsgården. Från mitten av 1980-talet till år 2007 drevs gården av paret Hans och Birgitta Belin. I dag huserar Temperahuset här, en butik som inriktat sig på hållbar inredning och då i synnerhet genom den uråldriga äggoljetemperan.
En grusväg leder oss in i butiken som är fylld av färg, återbruk och hantverk. På väggen hänger färgprover i olika jordiga nyanser som återfinns på väggar och möbler.
En bakdörr tar oss vidare ut på gårdsplanen där Anna Granger kommer gåendes.
– Välkomna! Jag ska bara öppna butiken, men titta gärna runt så kommer min man Andrew med fika, säger hon och försvinner in i butiken, där Hans Belins galleri tidigare låg.
När Gotlands Allehanda besöker gården är tanken att vi ska djupdyka i äggoljetemperans värld, men intervjun kommer snabbt att handla om så mycket annat. Svaret på den inledande frågan "vilka är ni?" tar oss på en resa från Havdhem, till Stockholm, till London via Frankrike och sedan till Ala.
Vi börjar i Havdhem.
– Min farmor är gotländska och man kan säga att jag växte upp i Havdhem på somrarna, säger Anna Granger.
Stockholm är dock födelseorten. Efter studier i Frankrike flyttade hon till London, där hon spenderat den största delen av sitt vuxna liv.
Anna arbetade inom den kreativa sektorn på en byrå som inriktade sig på varumärkesbyggande. Andrew i sin tur arbetade som creative director inom tv och det var genom jobbet de träffades. Som för så många andra som gifter sig med någon med anknytning till Gotland kom ön liksom på köpet.
– Var jag än har bott har Gotland alltid varit den konstanta platsen för mig, säger Anna.
Som tur är hade Andrew inte så mycket emot att gifta in sig i Gotland.
– Jag förälskade mig direkt i den här ön. Jag älskar fusionen av det traditionella och det gamla ihop med det progressiva och moderna som finns här. Det är sällsynt, säger Andrew Granger.
Under flera år pendlade de mellan London och Gotland. Inom dem växte sig en längtan efter ett liv närmare naturen allt starkare. Tanken var dock att de skulle bosätta sig på den engelska landsbygden, kanske i Leicestershire där Andrew hade sina rötter. Men mitt i sökandet efter sin brittiska pärla dök ett hus på Gotland upp.
– När Anna visade mig annonsen sa jag att "vi åker till flygplatsen!", berättar Andrew.
Paret Belins livsverk Konstnärsgården i Ala hade då lagts ut till försäljning.
– Vi kände väldigt starkt på en gång att det var det här vi hade letat efter. Här finns allt. En vacker och lugn plats där människor kan bo över, äta gott, titta runt och köpa något, säger Anna.
I samma veva fick de veta att de, 42 och 47 år gamla, äntligen väntade barn. Julen 2016 flyttade de in på gården i Ala och i februari 2017 föddes Elliot.
– Allt bara föll på plats, säger Anna.
Plötsligt hade de bytt ut livet i London, som var fullt av deadlines, mot ett nytt liv i Ala där horisonten är ändlös.
– Det finns inget klart slut på vad vi kan göra med den här platsen. Vi är hedrade att få ta hand om gården och vi känner att det bara är fantasin som kan sätta gränser. Här vill vi vara resten av våra liv, säger Anna.
Ja, fantasi är något varken Anna eller Andrew lider brist på. Planen är att till nästa sommar utöka verksamheten med ett bed and breakfast i den gamla ateljén och lambgiftet. I Konstnärsgårdens tidigare restaurang vill de servera afternoon tea och brunch på klassiskt brittiskt vis.
Hur är det att förvalta arvet efter Konstnärsgården?
– Jag känner bara stöd från gotlänningarna, ingen press. Jag har aldrig varit på en plats där människor är så vänliga. Gotlänningarna är omtänksamma och hjälpsamma, säger Andrew.
Han berättar om gubbdagiset i Silte, som hjälpt honom att renovera hans Massey Ferguson Grålle som står parkerad framför boningshuset.
– Jag brukar skämta om att jag ville flytta till landet för att kunna köpa en traktor. Det är väl kanske delvis sant, säger Andrew och skrattar innan han fortsätter:
– Ibland behöver jag nypa mig själv i armen. Jag är så lyckligt lottad som lever här. I London var det vi som jobbade och jobbade och jobbade för att sedan åka till ställen som det här för att kunna koppla av.
Och London-jobben har de ju kvar. Som resten av världen jobbar de på distans, det har de gjort sedan flytten till Sverige.
Vi förflyttar oss till bakgården. Där möts vi av en prunkande trädgård med snittblommor till självplock. I ögonvrån ståtar Alas kyrktorn.
– Människan har blivit mer medveten om vad vi stoppar i oss och fokus på närproducerat har blivit större. Nu pratar man om slow flowers, säger Andrew.
Tanken med slow flower-rörelsen är att konsumenten ska välja bort den globala blomsterindustrin för att istället köpa en bukett som plockats på närmare håll.
– Vi visste inte att vi skulle jobba med tempera, eller med blommor. Det är bara en rad av "happy accidents", som vi säger i England, säger Andrew.
Planerna för gården stannar varken vid butik, snittblommor, restaurang eller bed and breakfast. Anna och Andrew vill skapa en destination i Ala där man kan hålla kurser, ha marknader och olika temadagar.
– Med enkla medel vill vi skapa en plats som inbjuder folk att stanna ett tag, säger Anna.
Så, om vi ska prata lite om den där äggoljetemperan...
Hur föddes det intresset?
– Vi skulle renovera huset och då introducerades vi för Nillan Molin som hade Temperahuset i Klintehamn. Det slutade med att vi målade hela huset med tempera. När hon senare ville sälja sin verksamhet frågade hon om vi ville ta över den, då fanns det ingen tvekan, säger Anna.
För att få till äggoljetemperan behöver du vatten, ägg, linolja och pigment. De enkla komponenterna bildar tillsammans en slitstark färg. Pigmenten, som finns naturligt som sedimentavlagringar i marken, säljs torrt i påsar.
– På så sätt behöver man inte transportera något vatten. När du köper en färgburk i butik kan den bestå av 50 procent vatten. Det är inte så bra ur miljösynpunkt. För att inte tala om alla andra tillsatser, som konserveringsmedel, säger Anna.
Temperahuset blev den första konkreta verksamheten för paret Granger på Konstnärsgården – som nu döps om till Ala Gård.
– Vi vill börja om på en vit kanvas, säger Anna.
Sakta men säkert har de börjat fylla duken med temperafärg.