In i det sista är det ovisst när de första asylsökande skulle komma. Men på eftermiddagen den 11:e november meddelar Migrationsverket att de första kommer med båten redan samma natt.
Den 2 september 2015 spolas treåriga Alan Kurdis livlösa kropp upp på en turkisk strand. Bilden av den lille pojken som dött under flykten över Medelhavet kablas ut över världen och blir en symbol för den pågående flyktingkatastrofen kring Medelhavet.
Ungefär samtidigt går svenska Migrationsverket upp i stabsläge. Sedan slutet av augusti har antalet personer som söker asyl i Sverige ökat snabbt och snart kommer omkring 10 000 asylansökningar in varje vecka. Innan året är slut ska 163 000 personer ha ansök om asyl i Sverige.
I Syrien rasar inbördeskriget och stora delar av befolkningen befinner sig på flykt. Många korsar Medelhavet i undermåliga farkoster i hopp om ett bättre liv i Europa. Flyktingströmmen går norrut och när allt fler länder stänger sina gränser förblir Sveriges öppna. Snart skapar kriget i Syrien svallvågor över hela landet.
Under hösten 2015 gör det gotländska samhället sig redo för att ta emot asylsökande.
– Det fanns en viss beredskap, det kom ju människor till andra ställen i Sverige så vi förstod ju att det skulle komma även till Gotland och det fanns ett bra upparbetat samarbete mellan frivilligorganisationerna, säger Therese Livemo, Röda korset.
Initialt är planen att Region Gotland ska upphandla asylboenden på fyra utpekade orter: Fårösund, Hemse, Klintehamn och Garda.
– Sen kom hösten -15 och det kom väldigt många asylsökande. Det blev väldigt bråttom, säger Sebastián Varas Torres, teamledare på Migrationsverket, som blev utsänd till Gotland för att sköta öppnandet av asylboendena och starta ett lokalt kontor på ön.
När trycket ökar vänder sig Migrationsverket direkt till nio gotländska fastighetsägare runt om på ön och direktupphandlar boende för cirka 1 000 asylsökande.
Mitt i natten fick Carina Hammander och hennes kollegor öppna receptionen och försöka inkvartera de nyanlända efter bästa förmåga.
Gustavsviks semesterby i Visbys norra utkant är en av de anläggningar som ställer om till asylboende. Den 19:e oktober lämnar Gotlandsresors vd Carina Hammander in anbud till Migrationsverket.
Beskedet är att de första asylsökande ska komma till Gotland i månadsskiftet november-december, men på eftermiddagen den 11:e november meddelar Migrationsverket att 189 personer kommer med färjan samma kväll.
– Det var snabba bud. Vi hade knappt hunnit bygga upp någon organisation, men med många hjälpsamma viljor inom bolaget kunde vi ta emot alla människor, säger Carina Hammander.
Sebastián Varas Torres och hans kollegor från Migrationsverket skyndar till ön för att vara på plats när de första asylsökande kommer till Visby.
– Båten från Nynäshamn kom in 00.20 och vi flög dit samma kväll. Båten hann gå innan vi satt på flyget, så vi flög i princip ikapp den, berättar Sebastián Varas Torres.
Carina Hammander minns tydligt det första mötet med de asylsökande, den där novembernatten för fem år sedan.
– Många var inte ordentligt klädda. Det var ganska kallt och en del hade bara tofflor med bara fötter. Jag tror att alla vi som var där blev väldigt berörda.
Edris Secho var på plats som frivillig när de första asylsökande kom med båten natten mellan den 11:e och 12:e november 2015.
På plats i hamnterminalen finns också några frivilliga. En av dem är Edris Secho.
– Jo, jag var där. Anledningen till att det berörde mig så mycket är att jag varit med om en liknande resa och blivit mottagen på ett humant sätt, säger han, som själv kom till Sverige från Syrien 1991.
Edris Sechos förhoppning den där onsdagskvällen är att kunna förmedla en känsla av trygghet till de människor som efter en ofta lång flykt nu kommit i hamn.
– När de kom till en ö där det inte bor så många med utländsk härkomst och när det rådde delade meningar om att de kom, så var det ett sätt att visa mitt stöd och få dem att känna sig välkomna. Det kändes så himla viktigt att vara där och påvisa det, säger Edris Secho.
Av alla som söker asyl i Sverige under 2015 kommer den i särklass största gruppen från Syrien, men den där sena novemberkvällen på hamnterminalen i Visby finns inga tolkar på plats.
– Jag pratade deras språk med dem. De visste inte riktigt vad som väntade dem, säger Edris Secho, som ändå minns glädjen i mångas ansikten över att äntligen vara framme.
Carina Hammander och hennes kollegor fortsätter att jobba hela natten för att se till att alla nyanlända kommer till rätta i stugorna och när morgonen gryr över Gustavsvik får de fortsätta att improvisera.
– Jag minns att alla skulle ha mat dagen efter. Vi har ju flera anläggningar så det var ju inget problem men det var ändå nästan 200 personer som skulle ha frukost, lunch och middag, säger Carina Hammander.
Många behöver sjukvård, men också kläder och skor. Helgen efter att de första flyktingarna kommit till Gotland delar Röda korset ut fyra ton kläder.
För Carina Hammander och hennes kollegor blir skillnaden mellan att driva turistboende och asylboende, påtaglig.
– Vi var människor som var vana vid att jobba med service, med människor som är glada och är på semester, det här blev väldigt annorlunda.
Dagen efter att de första asylsökande kom till Gotland, kommer ytterligare 49 personer som kördes med buss till ett boende på norra Gotland.
Från mitten av november fortsätter nya asylsökande att komma till Gotland. 600 personer kommer inom loppet av bara ett par dagar och även för Migrationsverkets personal är det en exceptionell tid.
– Det är en tid som vi som var med då fortfarande pratar om. Vi var bara glada att vi kunde lösa uppgiften, som jag minns det öppnade vi åtta boenden på åtta dagar – det kan vara något slags rekord, säger Sebastián Varas Torres.
På nyårsafton 2015 är antalet inskrivna asylsökande på Gotland 1 100, mot bara 50 den sista juni samma år.
– Jag har aldrig jobbat så mycket i hela mitt liv, konstaterar Cecilia Krook.
Samma vår har hon börjat som projektanställd på halvtid på regionsens ledningskontor, för att tillsammans med Migrationsverket se hur de skulle kunna jobba mer ändamålsenligt med asylboenden. Under hösten 2015 får hon istället rollen som samordnare för asylmottagandet på heltid.
Regionen förbereder sig så gott det går för att kunna ta emot de asylsökande. Men bränder och hot riktade mot asylboenden på fastlandet gör att Migrationsverket håller hårt på sekretessen kring upphandlingar av privata asylboenden på ön. Regionen får inte veta när, var eller vilka som ska komma.
– Det var lite svårt att hantera. För att kunna möta upp behoven hos de människor som kom var vi ju tvungna att veta. Vi visste inte vad de hade för medicinska behov, om det var skolbarn, men inte heller vem som hade skrivit avtal med Migrationsverket och var de skulle hamna, säger Cecilia Krook.
Glädjen hos många av de asylsökande över att äntligen vara i hamn, är något som flera av de som mötte upp dem på hamnterminalen den där novembernatten minns.
För de berörda förvaltningarna är det bara att försöka lösa de problem som uppstår.
– Skolan och sjukvården trollade med knäna. Utifrån de förutsättningar vi hade tycker jag att förvaltningarna gjorde ett fantastiskt jobb, säger Cecilia Krook.
Även civilsamhället sluter upp.
– Det var ett enormt intresse i samhället, min telefon gick varm av människor som ville hjälpa till på olika sätt. Samarbetar man och hjälps åt så går det, säger Cecilia Krook.
Det gotländska mottagande får också beröm av Migrationsverket.
– Det jag minns väldigt starkt var ett otroligt positivt bemötande från alla inblandade. Speciellt från civilsamhället var det många som var ivriga att komma igång med att hjälpa till. Jag tror aldrig att det har hänt Migrationsverket att våra boenden och framför allt de asylsökande, har varit så välkomna, säger Sebastián Varas Torres.
De första asylsökande kom till Gustavsvik. Carina Hammander minns en omtumlande tid.
Fem år efter att flyktingvågen nådde Gotlands kust är asylboendena avvecklade sedan länge och många av dem som kom då är inte längre kvar på ön. Men de gotlänningar som var engagerade i asylmottagandet minns hösten 2015 som en speciell tid.
– Det var omtumlande. Men väldigt roligt också – det gav oss mycket och kändes väldigt betydelsefullt på många sätt, säger Carina Hammander.
För Edris Secho, som började jobba på asylboende, blev det en ny riktning i yrkeslivet. Nu arbetar han som fritidsledare och studerar till socialpedagog på folkhögskolan i Fårösund.
– Jag tror att det här ledde till min vilja att fortsätta arbeta med människor.
I morgondagens GA möter du en av de flyktingfamiljer som kom till Gotland 2015 och som blev kvar.