Från 2001 tills för ett år sedan var Ramona Numelin revisor åt bland andra Visby stift. Hennes namnteckning intygar bland annat att projektet museum på vinden och projektet med restaurering av orgeln i Visby domkyrka "har genomförts i enlighet med det ändamål för vilka församlingen beviljats ersättning".
- Ja, vad ska jag säga...? Jag har litat på den som attesterat fakturan, och på rekvisitionen. Jag har kontrollerat att rekvisitionens belopp överensstämmer med fakturan, att fakturan varit märkt och betalt, och att det funnits ett kyrkoantikvariskt intyg från länsstyrelsen. Men jag har blivit förd bakom ljuset om fakturan inte har någon substans. Jag är besviken, naturligtvis, konstaterar hon.
I efterhand är hon självkritisk, men känner sig också lurad av kyrkan och stiftet.
-Sett i backspegeln hade man ju alltid kunnat göra mer. Men det har varit många restaureringar genom åren, och det är så här det har fungerat.
Ditt uppdrag har alltså varit att kontrollera att beloppen på fakturor och rekvisitioner stämde överens, att fakturan var betald och att det fanns kyrkoantikvariskt intyg från länsstyrelsen?
- Ja, jag har uppfattat det så. Det jag gjorde godkändes, och då fortsatte man på det sättet. En del uppdragsgivare är väldigt tydliga med vad som ingår i uppdraget, men någon sådan tydlighet fanns aldrig här, säger Ramona Numelin.
Ramona Numelin har inte längre den här typen av uppdrag. I dag känner hon sig bedragen, lurad främst av dåvarande ordföranden i kyrkorådet Inger Harlevi och domprosten Mats Hermansson.
- Ja, rent formellt är det deras namnteckningar jag har förlitat mig på. Jag kan inte kontrollera allt arbete, men om någon får en faktura och attesterar den så intygar man att den är riktig. Nu känner jag mig besviken, det är inte roligt att bli förd bakom ljuset på det här viset, konstaterar Ramona Numelin.