Revymakaren som roar var sjätte gotlänning

Säg "revykung" och de flesta tänker nog på Allan Nilsson från Närrevyn.
Men den som härskar i dag är Roland Olsson, huvudförfattare till Gotlandsrevyn som just nu spelas på Rondo i Klintehamn för elfte året i rad.
När föreställningen är slutspelad i februari kommer närmare var sjätte gotlänning att ha roats av sketcher runt gotländska händelser, företeelser och personer från det gångna året.
Och det är just det där med att roa som är viktigt för Roland Olsson.

Magert villebråd
- Vi ger inte uttryck för någon politisk uppfattning. I slutändan är vi ute efter ett skratt, att roa folk. Ge lite "feel good"-stämning. Och hur vi lyckas med det vete fan!
Men att helt undvika "personangreppen" går naturligtvis inte.
- I år får Lars Thomsson en skrapa för att man tar Kokkolokkoskogen från barnen. Och man kan inte förbigå regiondirektören Bo Dahllöfs lönelyft. Och man kan aldrig förbigå Pigge Werkelin!
Annars tycker Roland Olsson att dagens politiker är magert villebråd.
- De är för slätstrukna. Jag upplever att det fanns lite mer profiler förr. Men Inger Harlevi är med överallt och är bra ur revysynpunkt. Och så har vi Bror Lindahl...och vi ska hålla ögonen på Lars Thomsson. Och det var tacksamt att Torsten Gislestam röstade fel!
Får han då några ilskna reaktioner från dem som häcklas?
- Nej, aldrig. Tvärtom. Jag har till och med fått frågan "Har jag verkligen inte gjort något i år?" Att finnas med i revyn verkar fungera som en bekräftelse för en del.
Är det ett medvetet val att inte vara alltför elak, eller är du bara en snäll person?
- Jag är en snäll person...det är lätt att vara elak och plump men det är inte min stil. Och det är ju faktiskt vi som har valt politikerna.

Burgsviks BB
Roland Olsson föddes på Burgsviks BB (jodå, ni läste rätt) den 7 augusti 1946 och familjen bodde på morföräldrarnas gård vid Stenstugu i Vamlingbo. Där fanns också en tidig inspiration.
- Morfar hette Ernst Andersson och han var rolig verbalt, han hade många drastiska uttryck...när han inte var förbannad.
Det blev först två år i småskola, sedan två år i "storskola" i Vamlingbo innan det var dags för tre år i Burgsvik - ett år för mycket.
- En del av mina klasskompisar hade börjat på realen i Hemse redan efter sexan, men jag hade liksom inte riktigt förstått att man kunde gå där. Det var min lärare i klass 6-7 Lars-Gunnar Werkelin - Pigges pappa - som fick mig att söka dit.
Det var också nu som han kom i kontakt med revymakeriet.
- Jag gick med i Hoburgs CUF-förening, som hade en "revy" varje valborg. Men de hade svårt att få fram något roligt så då hoppade jag in. Det var enkelt men uppskattat och bygdegården i Vamlingbo var knökfull under föreställningarna.
-Jag hade ganska lätt för mig i skolan, och svenska var mitt bästa ämne. Det gick lätt att skriva uppsatser.
1967 tog Roland Olsson studenten i Visby, och sedan följde ett år som lärarvikarie i klass 7-8 i Burgsvik. Någon fortsättning på lärarbanan blev det dock aldrig.
- Jag hade börjat skriva bygdenotiser och dagsverser för Gotlands Allehanda. Och någon gång runt 1967 skrev jag ett antal artiklar som handlade om strandade skepp runt Gotland. Min farbror Viktor hade samlat på sig historier, som han i sin tur hade fått från min farfars far Nils Olsson som var ombud för att av försäkringsbolagen i landet.
- Folk längs kusten rapporterade strandningar till honom. Den som kom först fick en belöning, tvåan fick en mindre belöning och trean en ännu mindre. Guld, silver och brons. Och så fick de en jävla stor sup!
- Farbror Viktor kunde inte skriva, men det kunde jag som var "lärd". Egentligen var jag bara sekreterare åt honom, men det var jag som fick namnet i tidningen.

Reporter på GA
Det ena gav det andra och den 15 september 1969 började Roland Olsson som reporter på GA. Ett yrke med andra krav än revymakarens.
- Jag behöver inte vara fullständigt neutral när jag skriver revy. Och det kan vara knepigt eftersom jag fortfarande är journalist. Men vi är kända för att vara ganska snälla - vi ska kunna möta människorna dagen efter en föreställning.
Kan du använda information som du har fått som reporter, men som du av olika anledningar inte kunnat skriva om?
- Jag kan inte kommentera något som inte är känt, det är fullständigt värdelöst. Man måste hela tiden snegla på vad folk känner till. Helst ska alla medierna ha haft det. Jag sitter och klipper ur tidningarna vartefter och lyssnar på årssammanställningar från radion.

Trogen publik
Efter ett uppehåll på 1970-talet, när familjen växte och barnen var viktigare, återkom Roland Olsson till scenen 1980.
- Jag skrev lite för Närrevyn "Haplihaitar", och så fick jag en roll som en äldre man i "Korgstolen" på Bryggeriteatern på Strandgatan.
- Jag jobbade kväll i innerstan då, så jag kunde gå iväg från tidningen för att delta i föreställningen. Det räckte att jag kom dit efter pausen, men jag var tvungen att vara med över applåderna, så jag hann inte sminka av mig utan kom tillbaka till redaktionen fyrtio år äldre!
Vad har du för förebilder?
- Närrevyn förstås. Och Hasse & Tage. De behärskade så många olika format.
Apropå Hasse & Tage, uppskattas de verkligen lika mycket i dag? Och funderar ni själva på att föryngra er?
- Medelåldern på vår publik är hög, så vi tänker på det. Men publiken är stor och trogen, och de unga som kommer uppskattar oss.