Jag har lagt min hand på huvudet på det barn som förliste i den Dansk-Lübska flottan utanför Själsö. Förmodligen en kaptens son som på 1500-talet fick ett enkelt sista vilorum i den låga strandvallen.
Jag har haft förmånen att vara med och faktiskt hjälpa arkeologerna att gräva ut delar av en vikingatida silverskatt. Att stoppa händerna i jorden där metalldetektorn givit utslag och få känna det arabiska silvermyntet mellan sina fingrar, det gör att ilningar går genom min kropp.
I måndags hämtades jag och fick klättra upp på ett hemligt höloft, för att kika i personliga handlingar som tillhört en numera avliden arkeolog. Samma ilningar infann sig. Det spelar mindre roll om den avgörande ledtråden finns här, eller någon helt annanstans. Havorringen, öns klenod och vår kanske största symbol från svunna tider, borde rättmätigen återbördas till folket. Den tillhör dig och mig och oss alla.
Teorierna om vem som 1986 hade möjlighet att plocka nästan ett kilo guld ur sin monter är många. Men jag hoppas och tror att någon vet tillräckligt. Tillräckligt för att våga yppa det som behövs för att få tillbaka Havorringen. För snart 2 000 år sedan bars ringen av en keltisk hövding, avgudad och aktad av folket. Kanske hann hövdingen få barn, kanske hann både du och jag bli släkt med honom.
Men den som i dag bär ringen, gör det med ett hundhuvud. Skam över den som stulit en viktig guldskimrande del av vår historia. Lämna tillbaka den. Ringen på bordet, tack!