Rock and roll
Det är heller inte ofta man kan välja och vraka mellan etablerade artister som Emil Jensen, Crucified Barbara, Sideburn och det nya men rutinerade partybandet Pica Pica Orchestra och mindre, men förtvivlat spännande akter som SantaRosa Deathpatroll och L´echanté vars skeva och livsbejakande popmusik fick mig att återfå tron igen. En tro på att återväxten hos öns musikscen är betydligt bättre och intressantare än den bild man får om man bara håller blicken fäst i stan. Och de var långt ifrån det enda bandet som trots bristande rutin, bjöd på självsäkra och medryckande toner. För konst har aldrig handlat om petitesser som förkunskap och fulländad teknik. Det spelade därför ingen roll att den för kvällen cello- och sångförstärkta Emil Jensen hade väldigt varma och fina ljusinstallationer under sitt framträdande på Björkanderska. Spelningen var naturligtvis fantastisk, följ med mig på det här, men lika fantastiskt var det att uppleva det nyskapande och naivistiskt lyckliga myller som skapades på Roxy och K2 där det var så varmt i den överfulla lokalen att fönstren immade igen på bara några sekunder.
? Vi bildades så sent som i somras och har därför inte gjort någon demo ännu, sade L´echanté.
De må vara i sin linda, men med sin sixties-girl-group-influerade skrammel-pop är de redan det stora pophoppet inför 2005. Själva är de nog ännu lyckligt omedvetna om den saken.
Jag betvivlar att de olika arrangörerna hade koll på varandras planer för då hade med stor sannolikhet några av dem backat ur. För det är vanskligt att genomföra så många påkostade och tidskrävande evenemang på en och samma kväll. I min enfald trodde jag att publiken inte skulle räcka, att många ur de tänkta målgrupperna hellre skulle tillbringa en lördagskväll med att bli fulla än att lyssna och se på kultur. Ingenting kunde ha varit mer fel. För publiken räckte. Ingen artist eller arrangör behövde tvivla en endaste sekund på att deras evenemang inte varit till belåtenhet.
Lördagskvällen var full av leenden och dansande fötter, nyfunna musikaliska kärlekar och unga, men i sammanhanget gamla, veteraner.
De största kickarna erbjöds på den ambulerande mini-festivalen Queens of Noise som inleddes på Roxy för att sedan flytta vidare till Café K2 för att senare återvända till Roxy igen. De hårdare spelningarna var förlagda till den gamla biografen och de intima och mer avskalade framträdandena till det låga fiket där musikerna satt mitt i bland vanliga gäster och spelade. Utan förstärkning eller skyddsnät. Och SantaRosa Deathpatrolls mördarballader med stövlarna djup nerkörda i söderns allra mörkaste och mest bibelsprängda regioner kändes utmejslade i sten. Som svärtade och sakrala julsånger.
Queens of noise arrangerades av musikföreningen Lira och musikutbildningen Ella och bland de tretton banden som spelade på den kringresande festivalen fanns akter som inte spelat tillsammans längre än en månad. Som Blemish från Fårösund och nästan lika nybildade Idle in rage från samma samhälle. Båda skramlar på och de gör det förvånansvärt bra. Att Lira och Ella spelar en direkt avgörande roll för tillväxten är glasklart.
När de äldre banden fungerar som inspiratörer och som en axel att luta sig mot, skapas en svårslagen och solid enhet. En musikalisk familj där alla kan spela med alla, utan pretentioner och förbehåll. En familj som skapar hård, taggig och ibland spretig, men även varm nylonsträngad musik. Ett gäng där de etablerade banden mer än gärna står tillbaka för att istället lyfta fram de yngre förmågorna. The Great White Plague och Myasis spelade kanske fler låtar och vid en bättre tid än både musiklinjen Ellas all-star-band och samma utbildnings akustiska ensemble, men det var hela tiden ett lika stort engagemang hos publiken. Trots att det första bandet steg på scenen redan halv sex på eftermiddagen.
Ett bättre betyg går inte att få.
Så jobbar vi med nyheter