Rosemarie drabbades av dagisreglerna och höll på att förlora jobbet

Man kan i efterhand undra hur Rosemarie Holmqvist som ensamstående mor till Melinda, 2 år, orkade kämpa mot de beslut som drabbade henne.
Nu har hon klarat av kampen och fått sin vilja igenomhon kan både lämna Melinda till dagis som vanligt och behålla sin anställning, men vägen dit var tuff.
Inga släktingar på Gotland
Rosemarie har arbetat som busschaufför i 16 år. Två av dessa år har hon arbetat på Gotland. Hon flyttade hit men blev sedan ensamstående och har inga nära släktingar på ön.
Jobbet fungerade bra eftersom det gick att få lämna Melinda kl 6.00 på morgonen och sedan börja köra morgonturerna. Under ett och ett halvt år fungerade allt perfekt, men sedan fick Rosemarie bekymmer.
Chockbesked
Allt började en kväll vid 19-tiden för två veckor sedan då telefonen ringde hemma hos Rosemarie. Hon hann inte svara eftersom hon var upptagen med dottern Melinda men den som ringde talade in ett meddelande på telefonsvararen som Rosemarie senare kunde lyssna på.
Det var föreståndaren på Melindas daghem som ringde och det meddelande hon läste in på svararen lydde så här: "Jag måste tyvärr meddela dig att politikerna i dag har fattat beslut om att personalen vid daghemmet inte får arbeta övertid. Det här innebär för dig att du inte längre kan lämna Melinda klockan sex på morgonen utan måste lämna henne 6.30 som alla andra".
Helt chockad
Förändringen skulle börja gälla på morgonen nästa dag!
Rosemarie blev helt chockad. Hon hade hört av personalen på dagis att det diskuterades om deras övertid, men de visste inte vad som skulle beslutas.
Nu kom beskedet som en kalldusch. Det innebar att det inte skulle bli någon förstärkningsbuss från Hemse för Säveungdomarna på morgonen.
Eller också skulle Rosemarie vara tvungen att ha med sig Melinda på bussen under morgonturen och försöka binda fast henne i främre stolen.
Vad skulle passagerarna säga? Rosemarie hade inga släktingar hon kunde lämna Melinda till.
Ordnade sig för en dag
När Rosemarie hade hämtat sig ringde hon upp föreståndaren klockan 21 på kvällen och förklarade att det här var helt oacceptabelt, att hon var tvungen att lämna Melinda klockan 6.00.
Hon fick till svar att: "Om du absolut måste så får du väl lämna henne."
Problemet var dock bara löst för denna arbetsdag. Senare under dagen fick Rosemarie börja jaga besked om hur det skulle bli följande dags morgon. Det tig tid men till slut fick hon besked att hon kunde lämna nästa dag, som var en torsdag, och även på fredagen skulle det gå bra men sedan var det stopp.
Sent på fredagen fick hon besked att det skulle gå att lämna Melinda på måndag morgon men sedan skulle det bli ett möte med bl a Lars Danielson, chef för barn- och utbildningsförvaltningen, där beslut skulle fattas om fortsättningen.
Måndagen blev en väntan på besked men ingen hörde av sig. Rosemarie fick börja jaga besked igen och tyckte synd om dagispersonalen som hon hela tiden måste ringa till. Hon förklarade att hon måste få veta hur man hade beslutat, och den anställde hon pratade med fick då höra av en annan i personalen att föreståndaren hade sagt att om Rosemarie skulle ringa så var beskedet att hon skulle få lämna Melinda klockan 6.00. Rosemarie undrade då om beslutet skulle gälla i fortsättningen och det trodde personalen. Rosemarie blev glad att allt tycktes ha ordnat sig och nu skulle hon kunna behålla arbetet och de skulle inte behöva jaga någon ny chaufför till hennes turer.
Anade oråd
Onda aningar gjorde dock att hon ville ha klart besked från föreståndaren själv och hon lyckades till slut få tag på denne per telefon. Rosemarie fick veta att beslutet inte alls gällde i fortsättningen. Då började Rosemarie att storgråta, det blev för mycket för henne.
Hon fick dock besked om att det skulle bli ett möte på dagis där man skulle undersöka om någon i personalgruppen kunde gå in och arbeta övertiden för att sedan inte ta ut den i pengar utan i kompledighet i stället.
Efter mötet fick Rosemarie inget besked. Hon lyckades inte heller få prata med föreståndaren men dock med hennes telefonsvarare. Rosemarie var arg och läste in att hon ville veta varför hon dag efter dag skulle behöva jaga besked om hur det skulle bli, hon förklarade att hon nu ville ha en godtagbar förklaring. Nästa dags eftermiddag ringde föreståndaren och förklarade irriterat att Rosemarie skulle få lämna Melinda klockan 6.00 i fortsättningen.
Till slut hade allt löst sig till det bästa för Rosemarie som nu kan behålla sitt arbete och fortsätta som vanligt men vägen dit var tuff, konstaterar hon.