Rösten med rötterna i Sydamerika
Det behövs inte mycket för att sticka ut, för att märkas i mängden.Ett udda efternamn, till exempel.Men ändå prata klingande gotländska
Själv kan hon inte begripa varför. Det säger hon när jag först ringer och ber henne ställa upp på en intervju.
- Vadå, jag har väl inget att berätta, säger hon.
Jag säger att det har alla. Alla har en historia att berätta och till slut säger hon väl inte "Yes! Vi kör!" utan mer försiktigt: "okej, då".
Cristina "utan h" är radioröst i Radio Gotland. Det är där du hört hennes klingande dialekt och möjligen därför också studsat över namnet.
Du som känt henne länge vet att hon är uppvuxen på en gård i Hellvi, 28 mjölkkor, självförsörjande på spannmål.
Men det här vet ännu inte jag.
Ett journalistiskt haveri, förstås, att slarva med researchen, men också ett sätt att överraskas och låta samtalet ta oväntade vägar.
Jag trodde, när jag ringde, att hon vuxit upp i - Brasilien.
Och när man väl tagit kontakten kan man ju inte gärna sen säga "nej".
Men det där med Sydamerika kommer vi till.
Vi träffas en tidig torsdagseftermiddag i Almedalsbibliotekets foajé och i sorl och klirr av kaffekoppar tar jag upp tråden från vårt första samtal:
Du hade inget att berätta, sa du. Varför sa du så?
- Jo, men det är klart jag har, det har ju alla. Jag har svårt att se vad det har för allmänintresse, bara...
Jamen då så. Det är bara att börja berätta. Varsågod.
- Ja, det beror på vad du vill veta!?
Ett kluvet steg i livet
Ja, okej då...varför är du journalist? Vi börjar väl där då.
- Ironiskt nog, eftersom jag är på radion, var det för att jag tyckte om att skriva. Jag har läst filmvetenskap och jobbade som filmskribent på olika sätt innan jag tog chansen att journalistutbilda mig, det gjorde jag rätt sent.
Vad är så kul med film?
- Eskapismen...och att det är så komplett, på nåt vis. Bild, musik, skådespeleri, en historia...man kan hitta nåt i alla filmer, nån kameraåkning som är liksom "wow". Plus bioupplevelsen, förstås. Men det har inte blivit så mycket av det sen vi fick barn.
Om jag ser film på video snabbspolar jag ofta. Jag tycker det är så långsamt.
- Va? Vilken hädelse! Film är lite heligt för mig, faktiskt.
Cristina är alltså uppvuxen i Hellvi. Sedan några veckor är hon tillbaka i socknen, i ett lånat hus tillsammans med pojkvännen och lille sonen, 17 månader gamle Hugo.
Efter 14 år från ön - i Stockholm och Göteborg - flyttade hon hem igen i feb-ruari. Ett kluvet steg i livet.
För pojkvännen Patrik - charkuterist med gesällbrev - var det en enkel match. Uppvuxen i Göteborgs innerstad är han en landsbygdsromantiker av mått.
För Cristina var det svårare att förlika sig med tanken.
Visst var det bra på Gotland, men inte bara bra. Förutom tidiga uppväxten, det gnistrar bakom glasögonen när hon berättar:
- Jag kom till Hellvi när jag var fyra, jag och min mamma flyttade till min styvpappa, Bertil. Vi hade tio mjölkkor som blev till 28 sen, hade odlingar, vi var självförsörjande på spannmål...spännande, ha ha...det var väl en idyllisk barndom, jag red på kalvarna innan jag fick en egen häst och hängde alltid i ladugården. Jag var helt bestämd att ta över där en gång.
Ingen fotboll i blodet
Det betydde en del för dig, den uppväxten.
- Jo, det är klart. Men det var ju inte bara bra. I tonåren ville jag bara härifrån. Från Hellvi. Från Gotland. Jag tyckte det var hemskt, allt hände någon annanstans, kändes det som. Det var tunga år.
Och nu bor du i Hellvi och har en son och...
- ...utsätter honom för samma sak...usch. Jo, jag har allt tänkt på det där. Men vi får se vad som händer. Jag trivs här nu och vi vill verkligen satsa på Gotland. Om det kan ordna sig med jobb och så.
Jag bad dig bokstavera ditt namn förut, har du varit med om det förr?
- Ha ha, alltid. Det är mer regel än undantag. Jag gör det utan att folk ber mig ibland.
Har du längtat efter att heta Svensson?
- Som liten, kanske. Då ville man ju inte sticka ut, men inte nu, nu är det jag...jag vet ju inget annat.
Vi ska komma att tala om irritation, om jobbiga personlighetsdrag och att landa i livet men först tar vi oss till São Paulo i Brasilien.
För hon har verkligen en brasiliansk bakgrund, Cristina.
Inte en flerårig uppväxt, som jag först trodde. Däremot är hon född där.
- Jag bodde där mitt första år, min pappa var från Brasilien.
Men mamma längtade hem och tog dottern med sig. När Cristina var fyra omkom hennes pappa i en bilolycka.
Så några direkta band finns inte kvar.
- Men jag har mycket kontakt med två kusiner...en av dem är väldigt lik mig, tycker om samma musik, samma filmer... hon har varit i Sverige och hälsat på och jag har varit där. Även om det är alldeles för sällan, säkert tio år sen nu.
Har du något brasilianskt arv som klingar i dig?
- Nej...nej, faktiskt inte...jag har inte fotboll i blodet, om det är det du menar, ha ha.
Men du har ditt namn.
- Ja, och för mig är det viktigt, det är ändå den länk jag har till min pappa och min historia.
Skinkan blev till ost
Berätta om São Paulo.
- Det är stort...häftigt! Jag och min kusin var ute, ena kvällen gick man på svartrock-klubb, andra kvällen på nån jazzrock... man tänker kanske Brasilien som ett u-land, men allt finns ju. Men samtidigt, min släkt är övre medelklass och bor i eget hus med hembiträde och egen bil till alla medan det bara runt hörnet bor folk som inte mår bra. Som svensk är det bisarrt...det är en annan syn på människovärde där, så är det ju.
Cristina har gått upp i ottan den här dagen för att jobba morgonpasset på radion. Hon säger att hon är seg i huvudet, fnissig, flamsig.
Och jag säger att jag nu inte riktigt vet vad jag ska fråga om. Så jag ber henne vända på intervjusteken.
Fråga mig nånting i stället.
- Ska jag fråga dig? Okej... är du nöjd med ditt liv?
Ja... jo, det får jag säga att jag är.
- Hur då?
Jag har två barn som är centrum av allt och, jo, jag är nöjd. Du, det var en en svår fråga. Jag tror jag tar över igen. Är du nöjd?
- Jag har väldigt mycket att vara nöjd över, så kan jag väl säga... sen finns det mycket jag inte kan vara nöjd över. Att jag inte vet var jag ska bo om ett år, och jobbet när radio-viket går ut...såna saker.
En annan sak: berätta när du blir riktigt irriterad.
- När man inte kan kommunicera, när man inte når varandra, framför allt när inte viljan finns. Somliga säger säkert att jag ältar men jag tycker om att resonera och nå fram till nånting. Fyrkantighet. Det gör mig irriterad.
Jag har inte lyssnat på er morgonsändning i dag, blir du sur när jag säger det?
- Nej, ganska glad, faktiskt...jag känner mig ganska orutinerad, har jättemycket att lära av alla gamla rävar.
Jag blir sur när folk sitter och läser GA.
- Är det så?
Nej, inte sur, men jag tycker det är onödigt. Charkuterist... då har ni mycket kallskuret hemma?
- Förut, ja. Nu är han pappaledig, så...
...nu är det mer ost, menar du?
- Ja, ungefär så.
Finns det någon tråd?
Vändningen mot ett mer ordnat liv kom när Cristina efter kurser här och där och en massa extrajobb for till Gotland för en tre veckors intensivkurs och sen verkligen tog körkort.
Annars, säger hon, har hon en tendens att lämna saker och ting ofärdiga.
Varför är det så?
- Jag har funderat på det. Ska man vara amatörpsykolog är det kanske rädslan för att misslyckas...jag har en massa ofärdiga studieuppsatser liggande och nu fick jag ångest...
Jag drar fram dina svarta sidor.
- Ja, du tog mig en bra dag när jag gick upp halv fyra... jag har en tendens att oroa mig för allting, att älta, som jag sa förut... gör man inte klart kan man ju inte gå vidare. Men jag jobbar på det. Och jag vet att jag inte är ensam.
Cristina har köpt en potta innan vi ses. En blå. Om en stund ska hon hem till Hellvi och sova.
Hem till Hellvi, alltså.
Under alla år har Gotland varit hemma. Trots att känslorna varit tudelade.
- Jag kände mig alltid lite vid sidan om allting här, men...
Ja?
- ...samtidigt har jag alltid längtat tillbaka. Till naturen, till gården...jag har känt det när jag pluggat att jag saknat att ta i, verkligen ta i, jobba med kroppen, så...det blir väl bra, det här.
* * *
I Almedalen far löven, här inne har det mesta av porslinet klingat klart. Jag frågar om hon tror att det kan bli nåt av det här.
- Ha ha, jag tycker bara jag pratat en massa strunt, finns det nån tråd i allt det här?
Jag vet inte. Tveksamt.
Ålder: 33. Familj: Sambon Patrik, sonen Hugo, 17 månader. Bor: Lånat hus i Hellvi. Yrke: Journalist. En bra bok: Ruckel - Pär Hansson. En bra skiva: Allt med Morrissey.
Så jobbar vi med nyheter