Nord Stream började lägga den första stora gasledningen genom Östersjön, Nord Stream 1, år 2010.
Enligt Lars O Grönstedt är syftet nu detsamma som det var då, nämligen att skapa bra transportvägar för Europas gasbehov.
– Detta behov ökar av tre skäl. För det första att energiefterfrågan ökar när BNP ökar, för det andra att gas är ett effektivt sätt att närma sig EU:s miljömål, och för det tredje för att EU:s egna gasreserver i Nordsjön håller på att ta slut, säger han.
Bolaget förbereder just nu olika ansökningar i länderna runt Östersjön, för att få de tillstånd som krävs.
Att ha nästa gasledning färdig till slutet av år 2019 är målet för Nord Stream – som tar med sig lärdomar från det förra projektet in i det nya.
– De stora utmaningarna var tekniska. När Nord Stream 1 lades var det världens längsta obrutna undervattensledning. Dessutom i ett miljömässigt känsligt hav, där inga pipelines tidigare hade lagts. Problemen löstes genom noggrann planering, öppenhet och ett nära samarbete med alla berörda parter, säger Lars O Grönstedt.
Mycket av oron inför Nord Stream 1 handlade om Östersjöns miljö.
Lars O Grönstedt anser att bolaget hittills hanterat den frågan på ett bra sätt.
– Vid läggningen av de första två rörledningarna skapades ett omfattande miljöövervakningsprogram. Övervakningen visade, som vi förutspått, att miljöeffekterna var små och snabbt klingade av efter att läggningsarbetet fullbordats, säger han.
Och även när det gäller de säkerhetspolitiska farhågorna, tror Lars O Grönstedt att oron kommer visa sig vara obefogad.
– Ryssland eller Sovjet har levererat gas till Västeuropa under mer än 40 år, genom kalla kriget och missilkrisen. Under inga omständigheter har gasleveranserna till Västeuropa använts i politiska syften.
– Västeuropa må vara beroende av gasen, men den ryska statsbudgeten är svårt beroende av intäkterna från gasförsäljningen.
Enligt Nord Stream är det politiska inte heller relevant för tillstånden som behövs:
– Villkor kan enligt lagen inte ställas utifrån säkerhetspolitiska överväganden. Förutsättningarna under vilka en nation ska ge tillstånd för att lägga ledningar under vattnet i sin ekonomiska zon är reglerade i lag. Dessa nationella lagar bygger i hela världen på FN:s havsrättskonvention. I Sverige antogs lagen 1966 och heter kontinentalsockellagen, förklarar Lars O Grönstedt.