Sara hjälper Röda korset att hjälpa tsunami-drabbade

Den 28 september 1994 inträffade det ofattbara. Passagerarfärjan Estonia gick under i hård sjö och tog med sig 852 människor i djupet.
Bara 137 räddades. En av dem var den då 20-åriga Sara Hedrenius.
- Det tog två år för mig innan jag kunde gå vidare. Innan jag kunde känna mig glad och lycklig igen, säger Sara och stryker bort en hårslinga ur ansiktet.
Det är måndagen den 7 mars 2005 och Sara, som nu är gift tvåbarnsmor och heter Hedrenius Andreasson i efternamn, sitter i en blå hörnsoffa på Röda korset i Visby.
Hon är här på inbjudan av Röda korset, Svenska kyrkan och Visby stift, för att dela med sig av sina erfarenheter av krisbearbetning, särskilt hur samtal i grupp kan vara en väg att gå vidare.
Så blev det för henne. Redan dagen efter förlisningen samlades en grupp överlevande och började prata om det som hänt.
- Vi berättade och fyllde i varandras luckor, lade ett pussel. Det var härligt att få se andra som klarat sig.
Till en början träffades gruppen en gång i veckan, sedan en gång i månaden och slutligen med tre månaders mellanrum. Samtalen pågick i ungefär ett år och var till stor hjälp, säger hon.
Efter katastrofen valde Sara att ta en kandidatexamen i psykologi. Nu arbetar hon på Migrationsverket, med flyktingar som ska avvisas.

Organiserar samtalsgrupper
Efter Asientsunamin den 26 december 2004 tog hon dock tjänstledigt, för att på heltid hjälpa Röda korset att organisera samtalsgrupper för de drabbade. På Gotland pratade hon på det andra av fyra informationsmöten för gotlänningar som på något sätt känner sig drabbade av tsunamin.
Första gången kom omkring 25 personer. Åtta av dem samlades i en samtalsgrupp, som får ledning av utbildad RK-personal. De lär följas av flera, tror Röda korsets Mona Crusell.
Sara menar att alla som varit med om en kris går igenom faserna chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Hur och när de gör det, skiljer sig dock kraftigt åt och därför är det omöjligt att säga vad mötena kommer att kretsa kring.
- Det kan handla mycket om här och nu. Om hur man klarar vardagen, sömnproblem eller försäkringsfrågor. Vad man gör med minnesbilderna. Sådana har man ofta kvar länge och de kan bli tunga att bära.

Ger verktyg
En av hennes uppgifter är att ge verktyg för att bearbeta de olika faserna. Exempelvis så kan man lära sig att ta kontroll över minnesbilderna, säger hon.
Samtalsgrupper kan också vara en bra väg att gå, tror hon.
- Man behöver någon att prata med. Om det sedan är i en överlevandegrupp eller med familj eller vänner, det kan variera.
Sara menar att det är viktigt att grupperna består av antingen de direkt drabbade, eller anhöriga.
- Man ska nog inte blanda dem som var med om vågen med dem som saknar anhöriga. Att höra smärtsamma minnesbilder upprepas kan spä på i stället för att hjälpa, när man inte själv har varit med.
Dessutom ger det ett extra stöd att få omge sig med människor som förstår utan att man behöver förklara om och om igen, menar Sara.
Samtidigt poängterar hon att det är viktigt att människor runt omkring vågar prata med de drabbade.
- Det är viktigt att se dem! Att inte gå andra vägar, utan ta ögonkontakt och visa att du vet att de har det jobbigt.
Man bör också försöka våga prata om dem som försvunnit, menar hon.
- Att inte prata om dem som saknas kan såra väldigt mycket. Då är det som om de aldrig funnits, som att det är fel att minnas dem.

Balansgång
Men det är en balansgång - ibland kan det hända att den drabbade inte alls vill prata, menar Sara...
- Det bästa är att fråga, tycker jag. Säg att "Jag tycker att det här är svårt. Hur vill du ha det?". Det är det rakaste.
Många överlevare brottas också med skuldkänslor för att de klarat sig, när många andra inte gjort det. Återigen poängterar Sara att sorg ser olika ut för de flesta.
- Jag hade skuld för att jag inte hade några skuldkänslor. Jag gjorde val som alla andra och lämnade folk bakom mig. Men jag kände ändå att jag gjorde så gott jag kunde. Jag är glad för att jag överlevde.