Sara Henrysson Eidvall, Stockholm, och hennes familj är och hälsar på hennes syster och bror i Austre. Under gårdagen befann de sig vid Holmhällar. Hon och hennes brorson såg Heligholme och de bestämde sig för att ta sig över. Hon berättar att man lätt leds fel av stenarna och hamnar på djupt vatten. Men Sara har tävlingssimmat och simtränat i 40 år och kände ingen oro inför uppgiften. På vägen tillbaks kommer det massor med folk som vill prova samma sak. Sist kommer mannen och de två barnen. Det är en man med sin dotter och hans svågers son som ger sig ut i vattnet.
− Då tänker jag att så små barn…
Hon berättar att flickan var runt 12 år och pojken i sjuårsåldern. Sara och brorsonen möter pappan och de två barnen när de går mot land. Där möter de också pappan till den sjuårige pojken. Sara pratar med pappan till pojken. Han frågar hur det var där ute. Tillsammans tittar de ut och är överens om att det inte längre ser bra ut. Att de måste göra något.
− Vi är stora starka vuxna och jag tänkte att det där är små barn och de rörde sig utåt och inte mot holmen.
Simon och Sara ger sig ut i vattnet igen i sällskap av pojkens pappa. Hon berättar att det inte finns någon tvekan.
− Det tog en mikrosekund. Det kändes som herrejävlar.
Det var inte heller några andra på plats att rycka in. Mannen och de två barnen hade varit de sista att ge sig ut i vattnet.
− Ett: jag hade simmat där nyss och visste att jag klarade det. Två: det var barn, berättar hon bestämt.
Saras man får tag i en tjej med mobiltelefon. Sara berättar att hon vid tidpunkten tror sig se tre huvuden i vattnet.
− Jag tänker att jag simmar efter flickan för hon var längst ut.
Avståndet mellan huvudena blir större.
− Jag simmar på som en besatt, berättar Sara.
När de kommer ut på djupt vatten är pappan borta.
− Flickan skriker hjälp mig, rädda mig, pappa är borta.
Sara berättar att hon försöker lugna flickan.
− Jag säger: jag är simfröken, håll i min mage. Jag var så otroligt fokuserad på flickan, det var min uppgift. Hitta henne och få iland henne.
Samtidigt har pojkens pappa och Saras brorson kommit fram till pojken. Pappan orkar inte simma med pojken så brorsonen tar över. Vid land står Saras man och möter dem. Pojken uttrycker att morbror svalt vatten. Flickan gallskriker. Räddningstjänsten är larmad och människor har blivit införstådda med allvaret och hjälper till att leta med sina båtar. Ambulanshelikopter, räddningshelikopter och båt från Sjöräddningen anländer.
Sara berättar att hennes man klockade när de ringt efter hjälp. 25 minuter senare var den på plats, på vägen hölls kontakt med de involverade för att få information.
Beskedet om den drunknade pappan var tungt. Saras brorson var förtvivlad och får stanna en stund hos ambulansen.
- Det var hemskt. Jag tänkte först att pappan kanske lyckats ta sig till andra sidan.
En sak har etsat sig fast särskilt i Saras minne.
- Den här dotterns förfärade skrik. Hon måste ha förstått på ett tidigare stadium vad som hänt.
Dagen efter är Sara fortfarande förvånad och bestört över att det kunde gå så illa.
− Vi mötte ju dem, de gick på rätta vägen. De måste ha snubblat… Det var knädjupt. Min son hämtade foppatofflor och promenerade över, resonerar hon.
Men hon berättar också att det endast ett par meter ut blev djupt.
− Det är många tankar. Jag kan känna vad dumt att jag tog över mina barn dit. Men jag tänker på den här familjen framför allt. De här barnen som såg det här.
Angående hur de ska hantera händelsen berättar Sara att hon själv råkar vara psykolog ”ironiskt nog”.
− Vi tänker på barnen. Hur de mår. Vi kommer aldrig att glömma det här, avslutar hon.