Sen undrar jag varför jag inte hann allting

Du vet, den där grilldoften, den vassa och samtidigt söta som driver, driver. Hur det är fredagskväll och solen är vaken ännu, inte ens trött, och den första kalla är öppnad och karrén badar i marinad och det sprakar där bland kolen och du står med solglasögonen på i värmen. Du vet, den där grilldoften.
* * *
Hon jag bor med är säker, säger hon. Det är mina håriga lår som gör att det blir slitage på våra toaringar.

Stefan, min gamle vän, rapporterar från sitt senaste besök hos rätt så nyblivne kompisen - och min gamle rockhjälte - Dan Hylander:
"Jag fick höra låten Raj Montana ska släppa som singel, alltså jag rös, det var ´Katalonien´-klass, det var så jävla bra".
* * *
Jag kan fortfarande telefonnumret till många av mina uppväxtkamraters föräldrahem. En del är i bruk, andra inte och de flesta har jag inte ringt på många år. Men de är ändå en slags länk bakåt till den jag var, till den tid som formade mig.
Vem minns ett telefonnummer idag efter att det lagts in i mobilen?

Rätt som det är, faktiskt när jag sitter på båten och läser i Roger Moores biografi om sitt liv i den soliga Hollywood-fabriken, ser jag mig själv sitta i den där terrängbilen på Grytans skjutfält i Östersund mitt i natten, pissnödig, ögongrusig och grönklädd, och sända kodade meddelanden om en förestående omgruppering i svinkyla och meterdjup snö.
* * *
Du vet, den där grilldoften. Den kommer med sommaren som en gång speedway-metanolen kom med vår.

Det är prunkande maj men i planeringen, i min kalender, är jag framme i september, där har sommaren redan gått. Men i verkligheten har vi den framför oss.
Men jag vet hur det blir, jag kommer att stå där när fåglarna flytt och löven börjar falla och tänka att inte heller i år hann jag med allt det där jag tänkte göra sen. Sen, när det blir sommar.
* * *
Måste köpa nya kalsonger. Har tvingats använda hennes trosor igen. Svarta. Osedd tog jag dem ur hennes låda. Men det var verkligen nödläge.

Funderar på varför den där bilden så plötsligt dök upp, till synes utan anledning. Den där jag bidade tid i en terrängbil när 80-talet just tagit sig ton. Har inte en aning. Mer än att det kommer till mig ibland, allt det där jag trodde att jag glömt. Och att det egentligen och oftast inte behöver betyda någonting. Mer än att det just har hänt.
* * *
Polarpriset till Peter Gabriel tillkännagavs i veckan. Jag plockade fram hans första soloalbum från 1977. Så...briljant.