”Jag har nog alltid haft en styrka”, säger Shantu Wahlgren, som jobbade vidare under en lång sjukdomsperiod, tills hon fick cancerbeskedet, genomgick en operation och hanterade efterverkningarna innan hon återhämtade sig.
– Jag hade hosta ganska länge och sökte väl vårdcentralen flera gånger, säger Shantu som sitter uppkrupen på en trädgårdsstol utanför sitt sommarhus.
Hon minns hur hon fick allt svårare att andas 2020 och kontaktade vårdcentralen igen. Läkaren gjorde flera tester och gav henne en inhalator. Därefter kom det ett brev där det stod att hon hade kol.
– Jag bara öppnade det här brevet och tänkte vad är det här. Det är ju en superallvarlig sjukdom och jag tänkte att de kontaktar väl mig.
Men vården hörde inte av sig och hon sökte information själv.
– Det första man gör är att börja googla och det var fruktansvärt. Det var den värsta läsning jag har läst. Det är en sjukdom som man inte kan göra något åt och lungorna slutar sakta men säkert att fungera, säger hon.
Shantu läste på om sjukdomsdiagnosen hon hade fått och gick med i Facebookgruppen ”Vi som har kol”.
– Där läste jag mig till massa tips och att det finns olika stadium, från lätt kol till mycket svår kol. De flesta hade någon kontaktsjuksköterska och de fick komma in på prover var sjätte månad, men jag hade inte ens fått ett telefonsamtal, berättar Shantu.
Efter ett par veckor fick hon tag i läkaren och frågade vad hennes koldiagnos innebar, sa att inhalatorn inte hjälpte och undrade vad hon skulle göra.
– Dessutom var det just när corona bröt ut och då var jag i en riskgrupp också. Jag frågade vad det här betydde och vilket stadium jag hade och han sa medel till svår. Det är ju skitallvarligt, har jag två år kvar att leva eller vad betyder det?
Hon fick en kallelse för fler prover, men inga nya läkemedel för att hindra besvären. Därefter hörde Shantu inget mer från sjukvården.
Shantu Wahlgren minns sina symptom, som blev feldiagnosticerade av sjukvården. ”Det gick i perioder, sedan blev det värre. Vilket jag tänkte var helt normalt för att jag hade medel till svår kol, det kommer bli värre och till slut kommer jag inte kunna andas. Nu i efterhand så borde jag ha sökt vård och tjatat mer, men jag orkade inte”.
Hon hade fortfarande svårt att andas, hostade mycket och orkade mindre.
– Så jag började medicinera med alternativmedicin, som faktiskt hjälpte lite. Och så skämdes jag, det var jättejobbigt att ha den här diagnosen. Jag ville inte berätta det för någon. Så jag mörkade, berättar hon.
Kol är en sjukdom som oftast drabbar äldre rökare.
– Och jag har rökt tidigare, men hade inte gjort det på många år. Det blir också någon slags skämsstämpel, att jag får skylla mig själv. Så kändes det.
Shantu var i 40-årsåldern, hade två barn och egen advokatbyrå.
– Men jag är en fighter på något sätt. Jag körde på som ingenting och visste att man inte kan bota kol, men någonstans kände jag ändå att jag ska fan bekämpa den här diagnosen. Det fanns nog inte i min värld att jag skulle bli sjukskriven. Jag skulle kämpa igenom det och kanske förtränga det, säger hon.
Samtidigt mådde hon dåligt.
– Man tittar på sina barn och tänker hur ska det här bli och hur länge kommer jag att få andas och leva? Ska jag inte orka springa med dem och få ha syrgastub? Så på sätt och vis var det en lättnad att få veta att jag hade cancer.
Shantu Wahlgren är född i London och flyttade till Gotland med sin familj som barn. Hon bodde i Stenkyrka, gick gymnasiet i Visby och juristlinjen i Uppsala. Efter att ha jobbat som advokat i Paris, dansat tango i Argentina och utbildat sig till yogalärare i Indien återvände hon till Gotland, där hon nu har egen advokatbyrå.
Det har nästan gått två år när Shantu Wahlgren kontaktar vården igen.
– Det sjuka är att jag inte hade sökt vård om inte min pappa hade fått lungcancer. Han ringde och berättade det och jag sa bara: ”I' m coming”.
Hennes pappa bor i London och hon bokar ett plan. Det är torsdag när hon får hans cancerbesked och hon ska flyga till honom på söndag.
– På fredagen började jag känna lite mer i lungorna och jag ville inte smitta pappa, ifall jag hade någon infektion. Så på lördagen åkte jag ner till akuten, berättar Shantu.
På lasarettet görs fler tester och en skiktröntgen.
– Tio timmar senare kom jag ut och fick veta att jag hade en tumör. Det var den som gjorde att jag inte kunde andas, för att det satt en stor grej i vägen.
Det är när röntgensvaren kommer som hon förstår att det är lungcancer.
– De sa till mig att de hade sett något på röntgen, så vi vill lägga in dig. Och jag sa bara att det går inte, jag ska åka till London i morgon till min pappa. Då kommer till slut den här chefsöverläkaren in och det är han som säger att jag har en skugga på lungan. Enda anledningen till varför jag visste vad det betydde var för att min pappa hade sagt samma sak, säger hon.
”Jag minns att jag verkligen inte mådde bra psykiskt”, säger Shantu Wahlgren om tiden med koldiagnosen. En känsla som även fanns efter att hon blev friskförklarad från cancern.
Till skillnad från kol, så finns det en chans att bota cancern. Hennes pappa har en annan sort, som har spridit sig.
– Vi fick våra cancerdiagnoser med bara några veckors mellanrum och gick igenom cancern tillsammans. Vi låg i varsin sjukhussäng och facetimade med varann och jag vet inte hur många gånger om dagen jag pratade med pappa under hela den här perioden. Han var ju min stöttning under hela min cancer och den som verkligen fanns där för mig.
Men de kan inte ses, eftersom det är livsfarligt för de båda att flyga.
– Jag kunde inte åka och träffa honom. Jag fick inte. Till slut satte jag mig på planet ändå, för att han var så pass dålig. Men han dog typ en timme innan jag kom, säger Shantu.
För henne själv fungerar cancervården.
– De opererar bort halva min lunga för att få bort det. Vad jag förstår var det en ganska komplicerad operation, men det har gått jättebra och de har fått bort allt, säger hon.
Från att ha levt med fel koldiagnos, får hon rätt cancervård.
– Den processen var jättebra. Jag var så trygg med läkarna och hade en kontaktsjuksköterska som var helt fantastisk, som förtjänar allt beröm i världen. Jag kunde bara lyfta på luren och det fanns alltid någon där att prata med, så jag blev himla väl omhändertagen när jag väl fick vård, säger Shantu.
”Jag tror att alla som har haft cancer känner igen sig i att man blir förändrad efter, men livet går ju vidare”, säger Shantu Wahlgren, som nu är frisk från cancern.
Hon sjukskriver sig även från arbetet.
– Då var jag väldigt öppen med det. Jag pratade med tingsrätten och var tvungen att ringa till mina klienter och säga att jag inte kunde hjälpa dem och det kändes som att folk accepterade det. Det var en okej anledning. Jag har alltid känt mer ansvar för mina klienter än mig själv, men då hade jag inga problem att släppa, jag släppte allt, säger hon.
Sommaren 2022, för ett år sedan, blir hon frisk.
– Ja, fast det kändes inte så. Jag blev väl friskförklarad, men jag kände mig sjuk. Det var då det bara brakade samman allting, säger Shantu.
Tumören är borta, men det är också hennes pappa.
– Det var allt samtidigt. Jag tror att allt hann ikapp, kanske också de här två åren med kol. Jag mådde jättedåligt, säger hon.
Ändå förväntas hon vara glad att det är över.
– Jag kände verkligen inte det. Det kanske är det som heter depression, jag kanske var deprimerad.
Allt som har hänt henne bearbetas med samtalsterapi.
– Dels hade jag en jättebra kurator på sjukhuset och dels fick jag hjälp från vårdcentralen med en psykolog och det var nödvändigt, säger hon, som nu känner sig helt frisk.
Shantu Wahlgren är i dag cancerfri och mår bra. Hon har under sjukdomsperioden praktiserat yoga, börjat kallbada och promenerat så mycket att hon maxade i det virtuella mobilspelet Pokémon go. ”Jag skulle minsann inte dö innan jag hade kommit upp på level 50 i Pokémon”, säger hon.
Shantu arbetar heltid igen och har flyttat ut till sommarhuset med barnen och katterna för säsongen. Där sitter hon vid trädgårdsmöbeln och summerar hela sjukdomsperioden. Hon har nyligen gjort en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
– Jag kände att nu orkar jag ta tag i det här, men det var jättejobbigt att gå in och läsa mina journaler, säger hon.
Det tog henne tillbaka till tiden med koldiagnosen och sjukdomssymptomen.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna andas igen, jag trodde att jag skulle andas så där resten av livet. Jag kan andas bättre med en halv lunga mindre, än vad jag kunde innan, avslutar hon.
Hälso- och sjukvårdsförvaltningen vill inte kommentera det enskilda ärendet, vilket ännu är under utredning hos IVO. När ärendet är färdigutrett, och om det innebär någon form av åtgärd, kommer det att hanteras enligt deras rutiner.