Silikat-tegelfabriken som inte gjorde silikat-tegel
Så vi satte in bilden med en efterlysning av uppgifter.Efter en tid hörde Ingvar Nybohm i Källunge av sig och berättade att han som ung arbetat vid fabriken i början av 1950-talet. Men bara för en kort tid.
- Jag tror det var bara i 14 dagar. Jag jobbade i sandtaget ett stycke från fabriken och lastade sand i vagnar som med hjälp av en vajer drogs på räls upp till fabriken. Varje vagn lastade en och halv kubik, vill jag minnas, och hade inget annat än vanliga skopor att lasta med, berättar han.
Då ringde Lennart
Men mycket mer än så visste inte Ingvar. Vi försökte leta uppgifter från andra håll, bland annat från länsmuseet och landsarkivet men där fanns inte särskilt mycket att hämta. Jo, några bevarade årsberättelser och en del gamla tidningsnotiser, men inte så mycket mera.
Men - häromdagen ringde Lennart Olofsson från Västerhejde och kunde ge betydligt mera kött på benen.
Han hade missat efterlysningen i januari och först nu fått höra om den.
- Jag vet lite mer om fabriken. Min pappa var verkmästare där under många år och eftersom vi bodde i tjänestebostad strax intill använde jag fabriken och fabriksområdet som en spännande - men farlig - lekplats. Och jag har en del gamla bilder från den tiden, sa han.
Start 1903
Första gången fabriken hör tala om sig är, vad vi har hittat, i en tidningsnotis från 1902. Där sägs att en stiftelseurkund är inlämnad till myndigheterna. Inlämnare är dels Svenska Silikatstensaktiebolaget i Stockholm, dels handlarna A Thorkelsson och O E Olsson, husägare Ludvig Pettersson och sågverksägare J A Andersson, alla Visby, samt byggmästare C G Larsson i Slite.
Något senare samma år, då man höll konstituerande sammanträde, tillkom också lantbrukare Alfred Hansén i Barlingbo.
Året därpå, 1903, startade fabriken och i bolagsordningen stod att syftet för "AB Visby Silicattegelfabrik var tillverkning af silicattegel och andra produkter af samma ämne samt utöfvande af byggnadsverksamhet och kalkbruksdrift". Bland undertecknarna av bolagsordningen fanns några nya namn i sammanhanget, Th Hansson och Johan Olsson.
Sand och kalk
Lennart Olofssons far Emil Olofsson (fast han kallades mest Olsson) arbetade i fabriken från 1931 till slutet 1955 och skrev ner en del om sitt liv innan han gick bort 1968. Han skrev dock inte mycket om fabriken, men Lennart, född 1939, kan själv berätta en hel del.
- Vi bodde i en tjänstebostad på området, adressen var Follingboväg 70, och jag tillbringade som ung mycket tid i fabriken och på området däromkring. Egentligen var det en farlig arbetsplats med sina stora maskiner, men det var ju spännande - och jag var nyfiken, berättar han.
- Sanden från sandtaget strax intill renades i ett rissel och blandades sen med torr kalk och vatten. Lagom stora stycken fördes in i en press som formade till teglen. De lades sedan försiktigt på en vagn som kördes in i en stor ståltub, minst två meter i diameter.
Där inne i tuben härdades teglen i ångvärme och tryck under natten, och när tuben öppnades på morgonen strömmade ångan och värmen ut. Teglen plockades ut och var färdiga att användas, berättar han.
Den här processen tyder på att det inte var "äkta" silikattegel som gjordes. Sådan brändes nämligen men här härdades alltså teglen, och då borde de egentligen kallas kalksandstegel eller rättare sagt kalksandstenstegel.
- Jo, det är rätt lustigt men Skrubbs-fabriken tillverkade faktiskt inte silikattegel - utan kalksandstenstegel. Den var i motsats till silikattegeln inte eldfast. Ändå fick man alltså mura skorstenar med den. Idag är såna skorstenar dock inte godkända, berättar arkitekt Jan Utas.
Modern kalkugn
Fabriken gick tydligen riktigt bra under de första åren och fick hela tiden utöka och bygga nytt. 1909 byggdes en ny och för den tiden mycket modern kalkugn som var den första i sitt slag på Gotland.
Den var 10 meter hög med två meter tjocka väggar, byggd av silikattegel med mera eldfast tegel längst in. Den eldades med kolstybb och det krävdes 200 kilo stybb för varje ton kalk, och man brände upp till två ton kalk per dygn.
Kalkstenen togs från eget kalkbrott på Slättflis varifrån det gick räls, en så kallad decauvillebana. Två vagnar som lastade sju ton var transporterade kalkstenen till ugnen.
- Senare, på min tid, köpte man istället kalk från kalkugnen i Buttle. Man köpte bränd kalk som sen släcktes i stora bingar intill fabriken. Det var spännande att se på hur det jäste, minns Lennart Olofsson.
Kalkladan finns ännu kvar, det är den som det idag står "Visbytravet" på och som används som verkstad.
795 000 tegel
Mycket av kalken såldes till fastlandet och exporterades även utomlands, åtminstone till Tyskland. En notis från 1911 berättar att fabriken inte längre fick använda ordinarie järnvägsspår (!) för att lasta sina produkter på utan man fick bygga ett eget stickspår.
Från 1914 års stämma rapporterades att man under året som gått tillverkat 794 814 tegel under 85 dygn (man hade ingen tegeltillverkning vintertid). Under året brändes 713 040 kilo kalk varav nära 212 000 kilo använts för tegeltillverkningen och 475 000 kilo hade sålts. Nu stod världskriget inför dörren, byggnationen började gå ner och lönsamheten för fabriken försämrades - dock kunde en mindre vinst noteras.
Vid stämman utsågs handlaren Hjalmar Medeen i Visby till ny vd, och i styrelsen kan nämnas lantbrukarna J R Björkquist, Visby och Arvid Laurin från Fardhem.
1930, året innan Lennarts far började på fabriken, rapporterades tillverkning av 870 000 tegel och en vinst på drygt 3 000 kronor. I styrelsen nämns lantbrukarna L P Nilsson i Mästerby och K Johansson, Eskelhem samt häradsdomaren J Olsson, Hallvards som också är vd.
1939, då ett nytt världskrig väntas, rapporteras tillverkning av 920 000 tegel under 109 dygns drift. Av det såldes 844 170 tegel.
Dessutom brändes under 35 dygn 380 ton kalk, mest för egen del, och under nästan hela året tillverkades 1 238 kubikmeter murbruk. Det redovisas en vinst på nästan 9 000 kronor, varav drygt 2 000 gick tillbaka till aktieägarna.
Det sägs också att det sker en viss nedgång "på grund av det politiska läget" men man har ändå köpt in ett större område för att få sand och grus.
1939 års årsredovisning är undertecknad av bland annat Lennarts far Emil Olsson - och Lennart är lite förvånad över att han inte heller i skrift får sitt riktiga efternamn Olofsson.
Många byggen
1955 lades som sagt tillverkningen ner och de anställda, 15-20 man, förlorade jobbet. Lönsamheten hade gått ner och maskinparken var nedsliten.På 40-talet hade fabriksledningen varit i Tyskland och tittat på nya maskiner, men kostnaden, runt 150 000 kronor, ansågs för hög och man köpte inget.
Men fabriken har lämnat många spår efter sig. Många gotländska hus byggdes av silikattegel och Lennart Olofsson tror att gamla SJ-verkstaden, numera Överskottsbolaget, är det största bygget i silikattegel.
- Annars var det till skorstenar som det mesta teglet gick. Man fick tidigt tillstånd att bygga skorstenar av teglet, som liksom sög till sig tjäran, och det blev populärt, berättar Lennart.
Lennart minns också en del av fabrikens interiör:
- Man använde remdrift och överallt i fabriken snurrade remmar runt. De drevs av en stor dieselmotor som startades med tryckluft. En gammal ångmaskin fanns ännu kvar när jag var ung, men den användes
Så jobbar vi med nyheter