"Sjukdomen är som ett monster"
Ätstörningar i ett familjeterapeutiskt perspektiv var ämnet när S:t Lukas-föreningen på måndagskvällen anordnade en programkväll i Missionskyrkan i Visby. Psykoterapeuten Mia Andersson delade med sig av sin långa erfarenhet av ett omfattande arbete med flickor som drabbats av svåra ätstörningar.
Många av de som kommer till mig kallar sig "hopplöst fall som provat allt", berättade hon.
Hon visade många bilder som de anorektiska flickorna - det är ytterst få pojkar som drabbas av sjukdomen - hade framställt; bilder som gav de anorektikas mycket dystra syn på sig själva och sin situation. Sjukdomen är som ett monster och det är mycket som "föder monstret".
Ätstörningarna är en överlevnadsstrategi, det är jag övertygad om efter alla dessa år, sa Mia Andersson.
Ätstörningarna är ett sätt att stoppa sig själv för den som känner sig vara på väg åt fel håll.
Mia Andersson berättade hur hon arbetar med sin "tro, hopp och kärleksterapi". Blick, beröring, tonfall är viktiga byggstenar i behandlingen. Det är också konstaterat att logiken inte fungerar som behandling. Det gäller i princip att använda så lite ord och argmuent som möjligt.
Att den terapi som Mia Andersson står för lyckas finns det många levande bevis på.
Föredragshållaren berättade att hon bedrivit forskningar bland de som blivit fria från monstret. En av dessa f.d. patienter, Sofia Åkerman, kommer inom kort ut med en bok som heter Zebraflickan. Hon har förutom ätstörningar också haft ett självskadebeteende, som inte är helt ovanligt bland anorektiker. Det är detta självskadebeteende som boktiteln syftar på. Man blir så randig är man skär sig.
Att ämnet engagerade det 30-tal åhörare som var närvarande märktes vid den frågestund som följde efter föreläsningen.
Så jobbar vi med nyheter