Skadade Brown verkligen axeln?

Den 14 juli 2000 kunde man i GA läsa att det var ödsligt i Östergravar. Trots att Visbyfestivalen var i full gång och att storheter som Sven-Ingvars, Wanda Jackson och Eric Gadd stod på scen. Det ihärdiga regnet hade förvandlat festivalområdet till ett mindre hav av gyttja och i en bisats nämndes att det inte fanns någon toalett på området. Nytt för året var att man hade höjt biljettpriset kraftigt. Från att ha varit gratis året innan låg biljettpriset nu på 600 kronor för en tredagarsbiljett och 260 kronor för en dag. Festivalområdet ekade tomt. När Sven-Ingvars klev in på scen fanns omkring hundra personer i publiken. Och problemen hade bara börjat.
Nästföljande dag packade ett flertal knallar ihop och barrikaderade entrén. Man krävde pengar tillbaka. Samtidigt sänktes biljettpriset - från 260 kronor för en dag till hundra kronor. De få som betalat fullpris rasade. Men varken de eller de upprörda knallarna fick några pengar tillbaka. Och problemen fortsatte.

Lördagen den 15 juli kulminerade problemen. Festivalens huvudattraktion, soullegenden James Brown, ställde in. Funk-farfar hade rest från Atlanta i USA till Visby för att tillsammans med sitt band bjuda gotlänningarna på den riktiga musiken, musiken med stort m. Det var tänkt att James Browns självklara sväng skulle avsluta hela festivalen. Men när Robyn klev av stora scenen möttes publiken istället av en budbärare som fått den otacksamma uppgiften att framföra att James Brown ställt in. Det officiella skälet som nämndes var att "The Godfather of soul" skadat vänster axel.
Tidigare under helgen hade även Di Sma och Antique ställt in sina konserter. Deras skäl? Trassel med betalningen.
Men befann sig ens James Brown i Visby den där sommarkvällen?
Ja, det gjorde han faktiskt. GA kunde redan då berätta om hans gotländske chaufför, bilhandlaren Johan Bengtsson. Chauffören var dock mycket förtegen om sitt möte med funkstjärnan.

Onsdagen den 3 januari 2007. Vi möter Johan Bengtsson på hans kontor. Intill skrivbordet står en nyinköpt gitarr, ännu en till den gedigna samlingen. Efter en kort stunds kallprat om musik frågar jag om mötet med "Soulbrother Number One". Hur kom det sig att Johan blev chaufför, hur var stjärnan och varför ställde han in konserten, egentligen?
- Nu ska vi se... Jag blev uppringd av arrangören, som på något sätt fått reda på att jag hade en sprillans ny grön Jaguar. James Brown hade tydligen krävt att få bli hämtad och skjutsad i en Jaguar. Redan här började kvällspressen ringa och tjata, men jag höll tyst, säger Johan Bengtsson och tar en mun kaffe. Jag skulle hämta honom på flygplatsen och fick köra ända ut till flygplanet, där det rullades ut en röd matta. Jag hade ju aldrig varit med om maken, skrattar han.
Så kom då "Mr Dynamite" tillsammans med en 25-årig tjej i alldeles för höga klackskor. Bandet hade tydligen åkt i ett eget flygplan och befann sig redan på plats.
Johan, som dagen till ära hade klätt sig utomordentligt fin, gick naturligtvis ur bilen och öppnade dörren för stjärnan och hans sällskap. Som en riktig rockstjärne-chaufför ska göra. Han berättar att det månghövdade bandet skulle bo på Hotell Solhem och att James Brown och den förmodade älskarinnan skulle inkvarteras på Strand Hotell. Johan styrde Jaguaren genom Visbys smala gränder. I baksätet satt en av 1900-talets allra största musiker. En väldigt trevlig, men bestämd herre.

- När vi kom fram till hotellet ville James inte gå in. Han ville först se spelplatsen, så det var bara att köra honom till Östergravar. Vi rullade upp bakom stora scenen och hans sällskap öppnade dörren och gick ut. Området var ju en enda lervälling och då hennes skor hade enormt höga klackar, så fastnade hon naturligtvis i geggan, skrattar han och måttar klackarnas höjd mellan händerna. Eftersom James satt kvar i bilen hoppade jag ut och drog loss henne. Jag fick även plocka upp hennes tidningar som hon tappat i en lerpöl.
- En kort stund senare klev James ur och gick iväg och pratade med någon i arrangörsstaben.
När James Brown kom tillbaka till bilen var han heligt förbannad, minns Johan. In i helvete förbannad. Rosenrasande. Han knölade ner sig i baksätet och muttrade något om att han skulle ha hela gaget i förskott, vilket han tydligen inte kunde få.
- Han var så arg så att det blixtrade om honom, säger Johan. Och så tände han en stor, fet cigarr. I min nya bil och jag som dessutom är allergisk mot rök. Men det var inte riktigt läge att tjafsa, flinar chauffören. Jag styrde återigen mot hotellet.
- Då hör jag hur James ringer och beställer ett flygplan. För hela sällskapet. Nu! Han ville inte stanna en sekund till. Man märkte att det var James som bestämde.
Någon timma senare öppnades den för kvällen stängda flygplatsen. Men sällskapet ville inte flyga på fastande mage.
- En pizzeria i stan fick slänga ihop käk till hela gänget, mat som levererades till flygplatsen, säger Johan Bengtsson och dricker upp den sista slurken kaffe.
Strax efter midnatt lyfte ett flygplan från Visby, berättar Bengtsson. Ombord satt en förbannad funklegend. Den man som spelat in "Live at the Apollo", ett av tidernas allra bästa album.
- Det var en otrolig upplevelse, säger Johan som sedan chaufförsjobbet köpt upp sig på ett antal James Brown-samlingar. Hela dagen var så dråplig. Det enda som grämer mig är att jag inte bad om en autograf. Jag var så uppslukad av jobbet att jag glömde fråga.