Att få karlar att dansa har aldrig varit en enkel sak, inte ens under det frisinnade 1970-talet.
– De kommer först när det blir fest. Men det är det som är så finurligt med dessa danser från Balkan: Man dansar i cirkel eller på linje, så det behövs ingen danspartner, säger Eva-Lis Hammarström Lindén.
Hon är en av drygt tio personer som träffas en gång i veckan för att skaka loss på trädäcket vid Högklintstugan i Västerhejde. Gotlands internationella folkdansklubb – "Gotlands hopp" i dagligt tal – har varit aktiv sedan tidigt 70-tal. Den är således en av öns äldsta studiecirklar, om inte den allra äldsta.
Det var Gittan Eriksson, skådespelare i den fria teatergruppen Paxteatern, som tog Balkandanserna till Gotland.
– Det var förstås väldigt spännande när man fick veta att detta var något som fanns på andra ställen, på fastlandet till och med, säger Kerstin Siggelin, som varit cirkelledare under de senaste 30 åren.
– Det är något med de ojämna taktarterna i musiken från Balkan, som gör det extra roligt att röra sig till det, tillfogar Eva-Lis Hammarström Lindén.
Deltagare har kommit till och fallit bort längs vägen. Men dansandet har varit konstant. I kurslokaler landet runt, på färjan, i Rodopibergen i Bulgarien – överallt.
– Vi slutar aldrig dansa, det är vårt motto, säger Gun Ingmansson.
Mottot har dock modifierats en aning i coronatider. Numera säger man "vi dansar tills frosten tar oss". I vanliga fall har Gotlands hopp nämligen hållit till på Arbetarrörelsens hus, men nu har man flyttat utomhus för att undvika smitta.
– Vi har garderat oss med munskydd. Dessutom använder vi sjalar mellan oss istället för att hålla varandra i händerna. Det var egentligen aldrig aktuellt att ta en paus, säger Kerstin Siggelin.
Den planerade resan till Bulgarien fick däremot ställas in.
– Vi har åkt till en liten by i Rodopibergen i flera år. Det finns ett hotell, och där dansar vi. Och på torget, hela natten. Vi har nästan blivit en del av byn vid det här laget. De saknar oss visst, har vi fått höra. Resorna dit är helt klart en av höjdpunkterna under de här åren, säger Gun Ingmansson.
Hur håller man liv en sammanslutning i 50 år, vad är hemligheten?
– Genom att aldrig ha tråkigt. Vi träffar nya folk och kulturer hela tiden. Och så håller man sig ung genom att dansa, säger Eva-Lis Hammarström Lindén.