Skärpet var väck och så var jag inne igen
Spalten
Foto:
Men den där morgonen är mitt enda skärp väck och jag är därför mer inne än jag varit på mycket, mycket länge för brallorna hänger ner på halva röven och vem som vill kan se färgen på mina kalsonger. (Röda. Var lite het den dan. För dig som inte fick tillfälle.)
Det var inte särskilt bekvämt och så värst stora steg gick inte att ta för då stramade tyget mot låren.
Men trots att de hängde som en säck (vilket de ska göra, har jag sett) bröt jag nog ändå rätt tydligt mot klädkoden eftersom jag höll i jeansen med händerna. Det har jag inte sett nån annan som gör.
Gick och drog i dem. Hela dan. Jävligt irriterande.
Det var förresten Levi Strauss och John Wayne som låg bakom den stora jeansboomen, läser jag i en intressant artikel i SvD.
Levi med sina 501:or, ett varumärke som skapades redan 1890. Och John för att han, i blå demin, blev sinnebilden för nonchalans och arrogans, något som den tidens unga tog till sig utan prut.
Så såg raggarna ut, förresten, de som hängde vid Parken på fredagskvällarna när jag växte upp; säckiga jeans så skåran syntes och en Fanta och en Explorer i vardera bakfickan. Fast då var det Hurriganes som var inne, förstås, och inte Eminem eller Iron Maiden.
Men vem har å andra sidan sagt att det ska vara bekvämt att vara inne?
Minns ju själv hur det var en gång. Hur butikerna hade bänkar i provrummen så man, eller främst tjejerna egentligen, kunde ligga och dra på sig sina tajta Gul&Blå.
Juha, i Jonas Gardells roman ?Ett ufo gör entré?, fick aldrig de jeans han ville ? nej, måste ? ha.
Han fick inga tajta, svarta Puss & Kram med gul stickning trots envetet tjat, trots att inget kunde vara med inne 1975, då boken utspelar sig, än just svarta Puss & Kram med gul stickning. ?Till och med Sofi Bodén blev ju mer åtråvärd i ett par såna och det vill ju inte säga lite?.
När mamma Ritva till slut fått nog av tjatet ? ?du får väl ett par svarta byxor då, om det ska vara så satans viktigt? ? gick hon till Domus och handlade ett par svarta jeans.
I manchester.
Fodrade.
Och Juha ville bara dö.
Själv hade jag mest Wrangler. Nån gång Lee, men mest Wrangler. I sexan kom Karl-Erik ny till klassen och var stenhård. Han hade långt hår, rökte pipa (tolv år!) och var blåklädd från topp till tå, precis som Status Quo på ?Blue For You?-omslaget.
Mer inne gick inte vara.
Jag tänker på det ibland. Jag har inte träffat Karl-Erik på år och dar, vet varken var han är eller gör, men jag tänker ibland på hans långa hår, hans boots, hans slitna Lee och Lee-jacka. Så tuff!
Och skärp hade han också. Med stort, rockigt spänne.
Så jobbar vi med nyheter