Skarven älskad men oftast hatad
Skarven är älskad och hatad sällan något däremellan!Eller?Gårdagens samtal om just storskarven gav en nyanserad och inte alls särskilt svartvit bild av denna flyttfågel, som på bara ett par decennier har gått från utrotningens rand till tidernas största svenska bestånd.
Benfynd visar att storskarven har funnits i Sverige i minst 9000 år. I slutet av 1800-talet försvann den dock, förmodligen på grund av mänsklig förföljelse, för att sedan börja återetablera sig en bit in på 1900-talet. I dag vintergästas vi av storskarven, medan den mindre varianten som kallas mellanskarv häckar här. De flesta söker sig till öar och kustskär, resten till insjöar.
Beståndet uppgår i dag till 30000 par minst 90000 individer, beroende på hur man räknar det största antalet hittills!
Ökningen beror på flera faktorer, exempelvis en ökad fiskmängd, ett lagstadgat skydd, minskning av större rovdjur som havsörn och berguv, mindre miljöförstöring och god tillgång på ostörda häckningsplatser.
Till Gotland hittade skarven 1992, då de första häckande paren slog sig ner på Lilla Karlsö. I dag finns här omkring 6000 häckande par, vilket totalt sett innebär minst 18000 individer. Kolonierna finns i huvudsak på Karls-öarna, Laus holmar och på småöar i nordväst.
Skarven är fridlyst, men skyddsjakt och även prickning av ägg tillåts på vissa håll i landet. Diskussioner pågår om i vilken omfattning skarven ska fridas framgent, eftersom beståndet fortsätter att öka.
En av de vanligaste, och starkaste, invändningarna mot skarvens utbredning är att den förstör för yrkesfiskarna. Skarven allena uppskattas stå för en fjärdedel, 10000 ton, av den mängd fisk som föder fiskätande fåglar i Sverige. Trots det visar inga undersökningar att skarven har utarmat fisket i någon märkvärd omfattning. Däremot händer det att skarvar fastnar i fiskeredskap, vilket medför merjobb och -kostnader.
Gotlands fiskeförbunds ordförande Tom Norrby konstaterade dock att skarven inte utgör något stort problem för Gotlands yrkesfiskare.
Det handlar mycket om vad man tycker, tror och gissar sig till. När den kom till Gotland reagerade man ju med en ryggradsreflex och tänkte att den skulle bort.
Fiskeförbundet sökte, tillsammans med Gotlands jägarförbund, tillstånd för skyddsjakt. De år man har haft tillstånd har dock inte resulterat i någon större avskjutning och man har inte sökt förnyat tillstånd. Norrby menade att det är viktigt att lära sig mer om skarven och inom vilka områden den är ett problem, så man kan vidta rätt åtgärder.
Överfiske är i sig en bidragande orsak till skarvens utbredning, menade Lennart Nyman, inbjuden talare från Världsnaturfonden. Den större fisken försvinner och ger utrymme för mer "skarvvänlig" småfisk. Nyman ställde sig positiv till skyddsjakt, så länge den sker enligt ett ekologiskt hållbart resonemang. En utmaning är dock att hitta ett bra sätt att ta hand om den skjutna fågeln och skarv-recept är ovanliga, konstaterade han skämtsamt.
En annan källa till oro är att de områden som utgör skarvens häckningsplatser ofta förstörs av dess bobyggande och föroreningar. Ett antal öar och kuststräckor har gått från grön tallskog till stumpbeklädd barmark. Bland annat har Skarpholmen förstörts, varpå allt fler skarvar flyttar till intilliggande Gräsholmen. Det är en av de frågor man får ta ställning till i arbetet inom den nationella skarv-förvaltningsplan länsstyrelsen har att följa.
Efter informationen följde en öppen frågestund.
"Kan rovfåglarna utgöra en risk för fisketurismen?" undrade en man från Klintehamn, där både skarv och häger är relativt vanliga. "Hur ska man kunna öka bestånden av abborre och gädda, så länge skarven finns?" undrade en annan Klinteman. Världsnaturfondens Lennart Nyman svarade att orsaken till minskningen är en allmän ekologisk obalans.
Alltså en betydligt större fråga än den om skarven, som i går visade sig vara mindre "het" än väntat men icke desto mindre komplex.
Så jobbar vi med nyheter