Musiken är hög, men brädornas ljud mot de nybyggda träramperna överröstar. För det är många som åker den här lördagen då skejtarnas nya inomhushall invigs.
- Det är säkert uppemot 40 personer här inne, säger Helena Emilsson, 63 år, som står vid entrén och tar emot medlemsavgifter.
Ett gammalt garage/förråd som står kvar sen militären höll till på det som nu kallas Visborg har alltså blivit lösningen för öns skejtare.
Ett tremånaders hyreskontrakt har tecknats mellan KFUK-KFUM, där öns skejtarförening numera ingår, och regionen.
Äntligen kan skejtarna vara inomhus över vintern.
Långvarig jakt
- Det känns jättebra. En bra början, säger Filip Holm, snickare till vardags, och den som tillsammans med Joakim Johansson iordningställt lokalen och byggt alla ramper med mera.
De är båda inbitna skateboardsåkare, har åkt sen de var i 10-årsåldern. Och de vet hur viktigt det är att kunna hålla på även under vinterhalvåret.
- Åker du ingenting under vintern får du i princip börja om från början igen när våren kommer. Man tappar väldigt fort om man inte tränar, säger Joakim Johansson.
Jakten på en lokal har pågått i många år och löftena från kommunen, numera regionen, har varit många. Men ingenting har riktigt gått i lås förrän nu.
Helena Emilsson, vice ordförande i KFUK-KFUM på Gotland, har gett skejtarna god draghjälp sedan deras förening kom in under det taket.
Ett verkligt fryshus
- Ja, nu har vi det här kontraktet i tre månader och sen har kultur- och fritidsförvaltningen lovat att skejtarna ska få plats i silon på hamnen, säger hon.
Det är kallt i den stora hallen. Helena Emilsson kallar det "det verkliga Fryshuset", med association till verksamheten i Stockholm där hon tidigare varit engagerad, men där det faktiskt inte alls var kallt.
- Att det är kallt är inget som stör, säger Erik Raunås, 19 år, en av många riktiga virtuoser i hallen.
En livsstil
Det finns ungefär 60 - 70 aktiva skejtare på Gotland. Flertalet är ungdomar, men bredden är stor åldersmässigt, från 5 till 56 år.
Och intresset för sporten ökar - både nationellt och internationellt. Men varken Filip eller Joakim vill kalla det en sport.
- Vi ser det mer som en livsstil, säger de.