Alla skolelever i årskurs 3 och 4 bjöds in, 18 grupper anmälde intresse och 10 av dem är nu med i ett omfattande program för att hjälpa till att ta fram smarta lösningar på världens miljöproblem.
– Barn är bäst på att se möjligheter utan hinder. Därför är det barnen som tänker och skissar på de maskiner som behövs, säger Armin Scholler, konstpedagog på Gotlands museum som äger projektet, finansierat med pengar från Postkodsstiftelsen.
Innan klassen på Norrbackaskolan får fritt spelrum ges eleverna inspiration av Anna Bäckstäde, energirådgivare vid Energicentrum.
– De berättar hur de åker till skolan och någon säger att de åker elbil. Jag ska inte presentera några lösningar, det ska barnen göra, säger hon efteråt.
Tanken är att låta barnen ta på sig "möjlighetsglasögon" och skapa fritt, möjliga maskiner och tekniska lösningar på kända problem. Lösningarna har de på lager direkt.
– Det sitter som en brunn i gatan, två eller tre stycken, och när en bil åker förbi suger de upp alla avgaser som i sugrör, säger Astrid Nilsson och visar sin skiss på ett papper.
Andra elever är mer inne på att förändra bilarna. Ida Miletic tror på en trampbil med laddbara batterier, som fylls på medan förare och passagerare använder fötterna.
– Trampar man sakta går den ändå jättefort, ungefär som en cykel på högsta växeln, säger hon och lyfter fördelar som att man får motion medan man tar sig fram.
Flera elever i klassen tror på vatten som framtida drivmedel och bränsle i bilar. Elmer Plan skissar på en propeller driven av vatten och Hedvig Krusare vill ha tankstationer med vatten. Tyra Leijon har gått ett steg längre:
– Den är två meter lång, tre personer kan åka i den och det behövs inga vägar, säger hon och visar ritningen på elbilsflygplanet, inte större än en personbil.
Medan barnen berättar lyssnar konstnären Kristina Frank och pedagog Anna Kahlbom från Fenomenalen intresserat. De antecknar och tar idéerna vidare till nästa steg: Teknikerna på Riksantikvarieämbetet som tar fram en prototyp av de smartaste lösningarna.
Armin Scholler är förväntansfull och berättar att varje klass som är med i projektet ska träffas fem gånger. Han menar att ett mål också är att ge eleverna engagemang och handlingskraft.
– Det här är inget låtsasprojekt och det roliga är att vi inte vet vad som kommer att komma fram, säger han.