Skrev om problem som drabbar dem som blir kvar på Flextronics

I uppsatsen diskuterar Catarina Andersson och Rickard Branting problematiken kring dem som blir kvar efter en nedskärning på två olika plan; dels allmänt och dels med utgångspunkt från vad som faktiskt har hänt vid Flextronics i Visby.
Alla bör ha en plan
Med utgångspunkt från en del vedertagna teorier har de gått igenom vad som har hänt. De har intervjuat anställda vid Flextronics, där de välvilligt har släppts in under en känslig period. Och de har dragit en rad slutsatser, som kan vara till nytta för andra företag.
Det måste nu inte vara företag som står i begrepp att minska personalstyrkan. Andersson och Branting menar att alla företag bör ha en plan för hur man skall agera i det fall man tvingas genomföra en nedskärning av personalen. Det är emellertid ytterst få företag, om ens något, som har detta. Skribenterna kom i fallet Flextronics fram till att företagets ledningsgrupp inte hade reflekterat över de eventuella konsekvenser som en nedskärning skulle få för de kvarvarande. Dock kunde man se en vilja att lösa problemen när de väl uppstod. Andersson och Branting tror inte att Flextronics i det här avseendet skiljer sig nämnvärt från andra. Alla är lika benägna att köra på som om inget hade hänt efter en nedskärning.
Till överlevandesjukan hör en rad symptom, såsom anställningsosäkerhet, ångest, illojalitet, ineffektivitet, ökad stress, utbrändhet och vedergällningar. Det finns ett batteri av åtgärder att sätta in för att förebygga dessa symptom.
"Inte sista utvägen"
Genom intervjuundersökningarna har det kommit fram en del kritiska synpunkter. En av dessa synpunkter är att man från företagets sida inte har använt nedskärningarna som en absolut sista utväg. Man borde ha övervägt möjligheten att "övervintra", det vill säga vänta in en konjunkturuppgång. Det tror många att förutvarande ägaren av fabriken, Ericsson, skulle ha gjort. Men med Flextronics har man fått ett helt annat företags-tänkande, visar det sig.
En annan kritik gäller att man inte anser att urvalsprocessen har varit rättvis när man avgjorde vilka som skulle gå.
Den allvarligaste kritiken som uppsatsförfattarna har fångat upp gäller dock informationen och kommunikationen. Alla upplever att företaget har brustit i detta under hela nedskärningsprocessen. Ett återkommande önskemål är att cheferna skulle ha informerat oftare och tydligare än de har gjort.
Ett exempel som tas upp är det faktum att informationen till de kvarvarande mestadels har gått ut via e-post. Det visar sig emellertid att bara hälften av metallarbetarna regelbundet läser sina e-postmeddelanden.
Catarina Anderssons och Rickard Brantings slutsatser och rekommendationer består i en rad punkter uppdelade på långsiktigt förebyggande åtgärder före varsel om nedskärningar och åtgärder efter varsel om nedskärningar. Det handlar också om motivationen av de kvarvarande.
Fyra belönade uppsatser
Uppsatsen "Att motivera de kvarvarande" var en av de fyra uppsatser som i går fick utmärkelser och belöning på 8 000 kronor. Den nämnda uppsatsen fick dessutom utmärkelsen "Mest utvecklande uppsats"och därmed ytterligare 15 000 kronor.
Stipendierna delas ut årligen av fem gotländska företag: Cementa, Konsum Gotland, Landshypotek Gotland, Länsförsäkringar på Gotland samt Svenska Spel. Representanter för företagen ingår i urvalsjuryn.
Övriga som belönades vid torsdagens ceremoni var: - Robert Ahlman för uppsatsen "Minns du den stad"
- Jacqueline Nunes da Silva för uppsatsen "Att vara andraspråkselev på Gotland"
- Camila Solnes, Kristoffer Danielsson, Peter Hedlund och Bo Olausson för uppsatsen "Utfodringsautomat för lösgående får".