Ibland händer saker som får en att tvivla på att det finns något som heter slumpen. Det här är en märklig berättelse som jag själv är delaktig i.
Det började en helg i höstas. Tillsammans med familjen var jag på söndagsutflykt på Tofta skjutfält. Söder om Blåhäll, strax intill grusvägen längs med havet, lekte mina barn. Plötsligt ropade de att de hade hittat en plåtbit. Under en stor enbuske låg en tillknycklad väderbiten gammal registreringsskylt från en bil. I 3912. Skylten skulle inte ligga i naturen och skräpa, så vi tog hem den.
I källaren blev den stående ett par veckor. Men en kväll ringde jag till bilfantasten Bengt Brolin, som bland annat gett ut flera böcker om gotländska fordon.
- Vänta lite, jag tittar efter här i min lista. Jo, skylten har suttit på en bil av märket Dyna Panhard. Den är ägd av en ombudsman H. Jakobsson, vid Norrgårde i Vallstena.
När jag visste det tog min nyfikenhet över. Vem var denne ombudsman? Och hur hade hans skylt hamnat på skjutfältet?
Jag tog sockenkatalogen och slog upp Vallstena. Då visste jag ännu inte sambandet mellan just sockenkatalogen och ombudsman H. Jakobsson.
Vid Norrgårde bodde det flera Jakobsson. Jag ringde till en Eva. Jodå. H.Jakobsson var hennes mans farfar. Registreringsskylten kunde väl vara kul att ha, så hon skulle hämta den strax före jul i receptionen på Gotlands Allehanda. Och där kunde historien ha slutat.
Men julen blev inte som den brukar vid Norrgårde. Henning Jakobsson, en av dåtidens lokala kändisar på Gotland, fick tre barn. När de nu fick pappans gamla skylt i sina händer fullkomligt forsade minnena fram. Egon, Gunnel och Per kom mycket väl ihåg Hennings tvåfärgade grå och vinröda Dyna Panhard.
- Vi hade väl aldrig börjat prata om hans gamla bilar utan den här skylten, säger Egon Jakobsson där vi sitter i syster Gunnels lägenhet i Visby.
De tre syskonen bläddrar vidare i fotoalbum, kuvert och kassar med tidningsklipp och annat som efterlämnats av deras far. De minns att hans första bil efter kriget var en DKW som kostade 2 000 kronor.
- När han köpte Dyna Panharden av bilfirman i Visby på 50-talet fick han 3 000 kronor för sin DKW. Men han var nog aldrig riktigt nöjd med den nya bilen, inte ens nummerskylten satt ju kvar, säger Egon Jakobsson och skrattar.
I sitt jobb som ombudsman hann Henning slita ut två Dyna Panharder, innan han 1957 köpte en Opel Olympia i stället.
- Varje sommar åkte Henning och mamma Kerstin på bilsemester. Till Tyskland, Norge, Norrland och Danmark. På så sätt var de nog lite ovanliga. De bodde i bilen, lagade sin mat på ett spritkök och hade sytt ett tält av gamla sockersäckar, säger Gunnel.
Dyna Panharden var liten så de tre barnen fick stanna kvar hemma under långresorna. Men söndagsutflykter ut i naturen runt om på ön blev det ofta med bilen.
- Henning hade kastspöet med sig, vid Digerhuvud på Fårö brukade han fiska torsk med egentillverkade drag. En gång tog dragen slut och då knöt han på en stor gammal nyckel, och fick fisk på den också, säger Egon med ett leende.
Henning Jakobsson skrev artiklar och noveller, fick dem publicerade i bland annat Skånska Dagbladet och Jordbrukarnas Föreningsblad. I november 1951 anställdes han på tidningen Gotlänningen, som då låg i Hästgatsbacken.
Syskonen Per, Egon och Gunnel fortsätter bläddra bland alla gamla bilder. Vi fikar och skrattar. Minnen kan vara underhållande. Och så var Henning. Rapp och slagkraftig med en rejäl portion humor. Var han fick sin energi ifrån är det ingen som riktigt vet.
- När han var liten plockade han liljekonvaljer hemma i Vallstena och cyklade till stan och sålde, för pengarna köpte han sin första kamera, säger Per Jakobsson och visar en bild på Hennings patenterade klichémaskin.
För att underlätta när tidningsbilder skulle tryckas uppfann Henning maskinen. Han hade eget mörkrum och ett stort flygintresse. Alla Gotlands kyrkor flygfotograferades, och en gång landade han och Birger Ene på åkern bakom huset hemma i Vallstena.
Medan Vallstena ännu var egen kommun, i Dalhem storkommun och till sist i Gotlands kommun fungerade Henning Jakobsson som byggnadsnämndens ordförande. Bland mycket annat var han med och gav tillstånd till att Åminne semesterby kom till.
- De byggde i etapper, det var klokt. Så gör man inte i dag. De jobbade mycket ideellt, i dag ska man ha lön livet ut fast man bara suttit några år, säger Per och visar handlingar från tiden då Åminne-besluten fattades.
Att Dyna Panharden snabbt blev utsliten kan man förstå när de tre barnen engagerat berättar om pappans framfart. Sex dagar i veckan åkte han in till Visby, för att på kvällarna ta bilen till något möte eller studiecirkel. Däremellan odlade han persikor och vindruvor, och tillverkade vin långt innan dagens vingårdar i Hallshuk och Hablingbo. Han gjorde även medeltida spännen och tillverkade souvenirer i form av små bildstenar. Dagens telefonkataloger indelade sockenvis är Henning Jakobssons uppfinning. De första trycktes på Gotlänningens tryckeri och kostade 1:50.
I början på 70-talet blev Henning Jakobsson rikskändis när han var med och gjorde lokalt uppror mot Linjeflygs höga biljettpriser. Under parollen "Vi ger oss inte" bojkottade man Linjeflyg och ordnade istället eget taxiflyg.
- Det var så typiskt honom, och då blev det stora skriverier i tidningarna, säger Per, medan vi fyller på med påtår och pratar om vad som ska hända i framtiden med alla bilder och minnen som ännu lever kvar.
Efter en stunds klättrande i släktträdet efter ägaren till den bil vars registreringsskylt jag nu varit med och hittat inser vi att vi faktiskt på långt håll är släkt.
- Det var väl därför du hittade skylten, säger Egon Jakobsson finurligt.
Jag kan inte annat än hålla med. Tillfälligheter styr våra öden.