Visby domkyrkoförsamlings diakon Marie Larsson framhåller att de flesta som söker hjälp hos henne finns inom dessa båda grupper. Vid en träff häromveckan med olika samhällsaktörer på ön informerades man om att försörjningsstödet ökade med cirka tio procent under oktober.
- Det är det som är så vansinnigt, det blir en dominoeffekt. Nu ser man på vad som kan skäras i budgeten inom allt som inte är lagstadgat och tvingande. Eftersom försörjningsstödet är lagbundet så blir man tvungen att i stället titta på sådant som dagcentraler, fritidsgårdar, allt man inte är tvungen att ha ryker och drabbar svagare grupper.
Markör
Marie Larsson ser även datorn som en ny fattigmarkör i dagens samhälle.
- För den som inte har dator och internetuppkoppling innebär det svårigheter och fördyrade levnadsomkostnader. Ingen i samhället har tänkt på den utvecklingen. Nu gräver man för att öka bredbandshastigheten och för möjligheten att ha it-telefon. Jo tjena, för vilka då när många inte ens har datoruppkoppling.
- Det drabbar våra äldre och på skolnivå där man helst ska gör läxor med datorer och veckobreven kommer hem via sådana och då blir en del ungar utanför igen. Det bara snurrar runt, det är hela tiden de minsta i samhället som drabbas eller äldrevården där gamla får ligga med skit tills de dör.
Systemfel
Marie Larsson anser att det är hennes profession att som diakon stå på den svages sida och skrika när hon ser systemfel som drabbar stora grupper av människor.
- Min uppgift är att påtala brister, inte att tala om för politikerna vad de ska göra. Med den yrkesfunktion jag har kommer människor till mig när deras egna resurser och idéer är uttömda.
FN-konvention
Hon hänvisar till FN:s konvention om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat och därför skall följa och menar att det är skrämmande att man totalt negligerar vad som sägs i Artikel 25.
- Det går inte att misstolka den. Vi är ju ett välmående land och befinner oss inte helt plötsligt i ett krigstillstånd som gör att vi måste sänka levnadsstandarden som människor. Hur kan man då i egen lagstiftning försämra situationen. Hur kan man, hur får man, undrar Marie Larsson och uttalar en julönskan om ett människovärdigt samhälle igen.