Smaklös bondrock i bushen

Nästan 700 personer har samlats på en gräsplätt i Dalhem för att se Smaklösa uppträda. En ung kille bär en t-shirt med texten Boy-bands must die och vid en skogsdunge står en flicka och säljer Smaklösas skivor. Stockholmaren Per Schillström, som är på Smaklösakonsert för första gången, säger att förväntningarna är aningen uppskruvade efter allt snack.
Sångerna som framförs är egendomligt roliga och handlar om allt från sopsortering till att bo hemma hos morsan. Mellan låtarna drar bandet skämt med lokal anknytning, eller ingen anknytning alls, och publiken tjuter av skratt. Det är svårt att förstå att det är en ekonomichef, en datachef, en lärare, en ljussättare, en jurist, och en föreståndare för geografiska informationssystem som står på scenen i kväll.
- Det är liksom kul att de är så dåliga, säger Per Schillström. Antingen har de repat in det så, eller så har de inte repat alls. Men de är jätteroliga, tycker jag.
Hans gotländska vän, som ser Smaklösa minst en gång per år, håller med.
Mördarsnigel
Smaklösa har nyligen släppt skivan Mördarsnigel. En mördarsnigel är ett roligt, ologiskt ord men kan också vara en turist som kör långsamt, säger Per Sundberg, sångare i Smaklösa. Vi står nedanför scenen, någon timme innan spelningen börjar, och försöker reda ut vilka Smaklösa egentligen är.
- Vi ser ut som ett popband men när vi spelar avslöjas ett och annat, säger Stefan Ene och skrattar.
Ville spela bra musik
Smaklösa bildades med ambitionen att spela bra musik men det visade sig vara ganska svårt. De medger att deras musik är svårklassificerad. Om något måste sägas blir det bondrock.
- Dolly Parton, det är väl bondrock? Ja, vi är ungefär som Dolly Parton - fast killar, säger Stefan Ene.
De spelar egentligen för sin egen skull, och om publiken också har kul är det ett plus i kanten. De tror att föräldrarna ibland släpar dit sina barn för att visa hur illa det går om inte musikläxan görs.
Snabb come-back
Egentligen tänkte Smaklösa lägga ned sin musikverksamhet redan 1982. De skulle spela in en avskedsskiva under en konsert, men ljudet höll inte så de fick hyra en studio. När skivan väl kom ut sålde den bra, spelningarna rasade in och Smaklösa "tvingades" göra comeback redan samma år. I år firar de 35 år som band.
Det är mycket skämt grabbarna emellan och Smaklösas motto är: Kan du inte säga något seriöst, säg något oseriöst. Alla var de klassens clowner, fast på olika håll. I sommar har de ett "9-tal" spelningar på ön, och hur det kommer sig att det nästan alltid är fullsatt har de ingen aning om.
Smaklösa erkänner att de är bra, fast kanske inte på just musik.

Smaklös bondrock i bushen

På folks reaktioner förstår jag att en konsert med Smaklösa är något utöver det vanliga. Det är det också, Smaklösa är det konstigaste bandet jag sett på en scen.