Smärtfria förlossningar?

Vad har hänt på förlossningsfronten under de senaste decennierna? Har det blivit lättare eller svårare att föda barn på svenska sjukhus? Frågan inställde sig osökt när den havande dottern kom på besök. Hennes mor påminde sig, med en viss kraftansträngning, förberedande förlossningsövningar med flåsande andning på programmet. Förekommer sådant fortfarande?
Äsch, kanske det blir lite vattengympa och så ska vi få bekanta oss med ett förlossningsrum, blev dotterns svar.
Under det årtionde då hon själv blev född stod förlossningar högt på dagordningen bland alla kämpande 68-feminister. Smärtfritt skulle det vara!
Om män kunde föda barn så hade förlossningarna varit smärtfria för länge sedan, påpekades det med hetta för att inte säga ursinne.
En stor morgontidning i Sydsverige drev en regelrätt kampanj för kvinnors rätt att föda smärtfritt, understödd av teve som sände program med inslag av skrikande barnaföderskor under så kallat normala förlossningar.
Barnmorskor, kvinno- och barnläkare och andra berörda kallades till en stor paneldebatt där ämnet skulle ventileras. Sjukvårdspersonalen som naturligtvis kände sig påhoppade efterlyste en "positiv" inställning till förlossningsarbetet, och förresten var det mest yngre föderskor som "sjåpade sig". Det hävdade i alla fall chefen, en oändligt överlägsen gynekologprofessor som därmed retade upp kvinnor i publiken.
En barnmorska, Signe hette hon, som hade varit i Paris och studerat mjuka förlossningar hos en fransk läkare, försökte med visst motstånd från mera konservativa kolleger att införa metoden på svenska förlossningsavdelningar.
Kvinnan skulle andas på ett avslappnande sätt och barnet födas i ett rum med dämpad belysning.
Nåja, ingen 68:a hade väl något emot det, men först rejäla bedövningsmetoder, tack!
Hur som helst intervjuades Signe som senare blev chefbarnmorska i Ystad, på längden och tvären om sina förlossningsidéer där ingen konstlad smärtlindring ingick. Rätt andning och ryggmassage var modellen.
När så en av de mest entusiastiska förespråkarna för naturligt födande, en kvinnlig journalist, själv skulle föda barn blev det annat. I korridoren på förlossningsavdelningen dök Signe oväntat upp vid båren och sa något i stil med att "nu vill du väl pröva min metod".
- Aldrig i livet, jag vill ha epiduralbedövning, pudendusblockad, petidin, lustgas, allt vad ni har av bedövningar, svarade barnaföderskan som under sitt flitiga tidningsskrivande om födande snappat upp vad för arsenal som stod till buds.
Allt gick bra med ett urval av smärtlindring, och den kvinnliga journalisten och hennes kolleger fortsatte ett tag att skriva förlossningsartiklar under den vitsiga arbetsrubriken "Krysta med Signe i Ystad!"
Numera krystas det i allmänhet med den blivande pappan närvarande, men så var det inte förr. Då ansågs det att papporna bara var i vägen. De hänvisades till korridoren där de nervöst vankade i väntan på att deras barn skulle komma till världen.
Min egen far lär ha väntat på krogen vid dignande kräftfat eftersom det var augusti månad.
Så visst har det gått framåt sedan dess. Papporna får och förväntas vara med. Och nu ska det bli underbart att bli mormor igen.