”På det stora hela tycker jag ändå att det fungerar bra”, säger Åsa Edman om föräldrarnas sjukdomsbedömningar.
När arbetsplatserna blir allt mer slimmade, blir verksamheten också känsligare för frånvaro. Många kan nog känna dåligt samvete gentemot kollegorna när de själva är hemma sjuka – men kanske ännu mer vid vård av sjukt barn, vab.
Kanske väljer man då att ignorera den där snorsträngen på morgonen, så länge det varit feberfritt ett tag och tar med barnet till förskolan... som sedan ringer efter några timmar, då febern stigit igen.
– Även om barnet orkade med bra därhemma, är det en annan sak i förskolan. Då får man försöka förklara för föräldrarna, att det var nog lite för mycket hosta fortfarande, till exempel. Oftast tas det också emot bra, men det finns väl en liten grupp som suckar och säger ”åh nej, inte nu igen”, beskriver Åsa Edman, förskollärare på Asken i Visby.
Hon har också förståelse för föräldrarnas situation, som kan leda till att man tar något förhastade beslut ibland:
– De har ju jobb att sköta och vill såklart inte vabba för mycket. Men vi måste också försöka begränsa smittspridningen.
På förskolan kommer både barn och personal nära varandra, både känslomässigt och fysiskt.
Dels handlar det om att personalen ska få vara så frisk som möjligt; förskolechef Lena Gustavsson beskriver hur det stundtals, i våras, var svårt att ens få ihop ”personal för dagen” inom den gotländska barnomsorgen.
Men dessutom är det ju så, att om smittan sprids inom och mellan avdelningarna, ja då blir det ännu mer vabb för föräldrarna framöver.
Vissa barn har också sämre immunförsvar än andra. För dem och deras familjer blir det särskilt jobbigt när andra ”chansar lite”.
– Det blir ju en ond cirkel, som bara leder till att ännu fler är hemma, säger Åsa Edman – som ändå poängterar att de flesta vårdnadshavare sköter sig utmärkt.
Är hon bara lite snorig? Eller är hon faktiskt sjuk? Det är frågan.
Egentligen ska det ju inte vara någon dragkamp heller. Det finns riktlinjer att följa; efter magsjuka ska man vara symtomfri i 48 timmar och så vidare. Men för en morgontrött förälder kan det ändå vara svårt att avgöra.
Detsamma gäller såklart de vuxna i förskolan.
– Det är nog lite från ställe till ställe och från person till person, men det som är bra är att vi har våra arbetslag. Där kan vi ha en dialog om varje barn, om det är någon som inte verkar orka med eller så, säger Åsa Edman – och tillägger att hon hade ett sånt snack med en kollega bara någon minut innan vår intervju.
Enligt Lena Gustavsson är det också vanligt förekommande:
– Jag träffar mest rektorerna och jag skulle säga att vi alltid har pratat om det här, om när vi ska ringa till föräldrarna eller inte. Att pedagogerna tycker det här är komplext och svårt; de ser ju också hur föräldrarna har det, med att få ihop livspusslet, säger hon.
Lena Gustavsson är förskolechef inom Region Gotland.
Den här problematiken känns igen ända upp på regeringsnivå, där man nu gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att revidera det nationella kunskapsdokumentet med titeln ”Smitta i förskolan”.
Samtidigt finns elementen av dragkamp, eller åtminstone balansgång, där till och med i själva uppdragsbeskrivningen:
– Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande och en hög närvaro är därför viktigt. Även för föräldrars möjligheter att arbeta är det önskvärt att barn kan delta i verksamheten i hög utsträckning. Frånvaron i förskolan ligger dock på fortsatt mycket höga nivåer även efter covid-19-pandemins intensiva fas. Att smittspridning i förskolan begränsas och förebyggs är därför angeläget, säger äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) i en kommentar.
Man skulle kunna tolka det som att det vabbas alldeles för mycket, vilket blir samhällsekonomiskt svindyrt – men samtidigt ska sjuka barn inte skickas iväg på morgnarna.
Förskolan Asken i Visby.
Hur Folkhälsomyndigheten och regeringen väljer att formulera sig återstår att se.
Gotlands förskolechef välkomnar i alla fall deras översyn:
– Ja, för att det ska bli så tydligt som möjligt, vad som gäller. Det är svårt för både medarbetare och föräldrar och ibland möts man kanske inte i bilden av hur allmäntillståndet är, då blir det också slitsamt för alla. Jag tror att alla egentligen vill göra rätt, få föräldrar tänker nog att ”mitt barn får gå fast det är sjukt”. Men det blir alltid en bedömning och då måste det finnas bra riktlinjer, både för föräldrarna och skolan, säger Lena Gustavsson.