Snart är den här
Och på tisdag kommer de, finalisterna från fredagsmysets tv-soffa. Att få stå på samma scen som Tove ska bli kul. Sällan kommer jag att glömma när jag klev upp på scenen och några tusen tjejer närapå svimmade av åtrå. Jo, tilläggas bör att Måns Zelmerlöv stod tätt intill när jag tog mina bilder. Aldrig har man väl varit osynligare än så.
Det har hänt. Jag har gått på julmarknad. Utan kamera. Trots att jag var ledig. Årets upplaga i Bläse var fantastisk. Jul i kubik. Tomtar och pyssel. Lammull och stickade tröjor. Jag inser att jag blivit yrkesskadad. Några större skadestånd lär jag inte få. Mängden evenemang som passerar mina arbetstimmar gör att jag blir mätt. Och kräsen. Plats 327 på rad 15 duger inte. Får jag inte stå precis under scenkanten kan det nästan få vara.
Människor är underbara. Arbetet för mig till fantastiska platser. Och låter mig möta så innerligt mysiga människor. Men jag undrar hur de ser på saken? I vissas ögon är jag nog en udda fågel. Fotografen från tidningen i stan. En av de mörkaste kvällarna i november sprang jag och skribenten från bilen genom slagregnet. I stationshuset i Sanda spred sig värme och gemenskap. Till psalmer och kaffedoft. Det var dags för den årliga syföreningsauktionen. Öns auktionister brukar trumfa över varandra i tidningsannonser om vem som egentligen är Gotlands ledande auktionist. De är på efterkälken, allihopa. Auktionisten i Sanda behöver inga annonser. Här fanns de riktiga fynden. Hundratals timmar av enträget arbete gick under klubban, alldeles för billigt. När inget bud kom på det fantastiska konstverket som också fungerar som förkläde kunde jag inte hålla mig.
- Du får 40 kronor, sa jag och sänkte kameran.
I samma stund höjde han klubban. Jag anade ett svagt sus vid kaffeborden. Var det fotografen som bjöd? Auktionisten slog och förklädet åkte ner i ryggfickan på min fotoväst. Då hörde jag tanten skrocka bakom mig.
- Jojo, nu har fotografen gått baaaak-kurs!
Så underbart. Dessa små stunder av vardagshumor är de bästa. Döttrarna hemma blev glada för auktionsfyndet. Till damen i Sanda vill jag meddela att tjejerna som är nio och sex år inte behöver någon bakkurs alls. Allt oftare händer det att jag vaknar till bröddoft. Nu kan de känna sig fina i förklädet. De trivs i köket. Pysslar och fixar. Jockar ihop olika röror. Följande episod hände i veckan. Mamma i familjen dricker äppelcidervinäger. Surt som inget annat. I stor glasflaska. När hon ställer tillbaka vinägern i kylen igen säger sexåringen trotsigt att hon också viiiiiill ha! Nej, säger mamman. Envisheten själv stegar fram till kylskåpet. Sliter ut en flaska, öppnar och ska halsa. En flaska vitt vin. Där var det nära att det inte blev något dagis den dagen.
Det händer. Att vi möter morgonen ihop. På väg till dagiset gör vi ibland en kringelkrok. I onsdagsmorse hängde månen som en apelsin över stan. Vi susade förbi dagis och mötte gryningen vid Fridhem. Fruset gräs knastrade under våra fötter. En strömstare dök ideligen i den brusande bäcken. Lite avundsjukt tittade jag på och grubblade på var juldoppet ska ske i år. Fridhem ligger mig varmt om hjärtat och är ett gott alternativ. Sakta sjönk månen ute över havet medan jag klev ut med spö och vadarbyxor i vågorna. Men nej, gästerna är redan bjudna till nyårsafton. Men någon fisk blev det inte. Å andra sidan skulle jag kunna äta fiskpinnar på nyår för en sådan här morgon. Lugnet från morgonen vid Fridhem vill jag lägga på konserv. Det är lätt att bli hysterisk över alla krav inför jul. Men det finns inga måsten. Tänd ett ljus - istället för att städa hela lägenheten, som Mark Levengoods mamma brukade säga.
Så jobbar vi med nyheter