Snart spirar löken i Lau
Här är den, Laus största lök.När socknens hembygdsförening skulle rusta upp den gamla kvarnen var det inget snack.Den skulle ha en lökkupol.
Den åttakantiga byggnaden har klätts i rödmålade spån men saknar ännu hätta.
Den ligger på marken och ska vara klar att lyftas på plats senare i sommar, hoppas männen som svarar för snickrandet.
<span class='mr'>Ingen ritning till bygget</span>
De träffas ett par dagar i veckan för att arbeta med den sjätte och sista möllan som ska restaureras i socknen.
Visst har vi en tjusig arbetsplats, myser Bengt Johansson och slår ut med armen över Lausviken.
Han är pensionerad från en karriär som arbetsledare och platschef vid byggen i stockholmsområdet. Branschkunskaperna kommer väl till pass när han tillsammans med Robert Karlsson och Börje Skogström rustar upp väderkvarnen.
Jag är van att arbeta efter ritningar, men här finns ingen. Men det är det som är det roliga, man får tänka sig för, säger Johansson och får medhåll av de andra.
Han är till skillnad från Skogström och Karlsson inte medlem i hembygdsföreningen men medger ändå utan omsvep att det finns ett egenintresse i arbetsinsatsen.
<span class='mr'>Foto bevisade ursprungskupol</span>
Kvarnen syns väl från Bengt Johanssons sommarstuga som ligger alldeles intill.
Väderkvarnen är förmodligen drygt hundra år gammal, men har inte alltid legat på samma plats. Den tillhörde tidigare Asarvegården i västra Hemse och flyttades till Lau 1942.
Hembygdsföreningen misstänkte tidigt att väderkvarnen ursprungligen hade en kupolhätta. Detta bekräftades när man hittade fotografier tagna vid Asarvegården, som låg på den mark där vårdcentralen senare uppfördes.
Stefan Haase, föreningens ordförande, bedömer att kvarnen byggdes under 1800-talets slut. Möllorna konkurrerades ut efter det förra sekelskiftet av ångkraften och oljan.
Men de fick en sista renässans under det andra världskriget när det var brist på drivmedel. Tack vare det reparerades en del av dem och användes tills elen drogs ut på landsbygden någon gång i slutet av 40-talet och början av 50-talet, berättar han.
<span class='mr'>Står klar 2005</span>
Nu för tiden restaureras knappast någon kvarn för samhällsekonomins skull. Däremot tycker många att de har en given plats i det gotländska kulturlandskapet.
Tekniken är enkel. Man kan som amatör se hur de fungerat, därför är de hembygdsföreningarnas favoritobjekt att restaurera, konstaterar Stefan Haase.
Det mesta av arbetet har de klarat själva, men takstolarna tillverkades av ett snickeri. Väderkvarnen vid Smiss kommer att vara speciell i minst två avseenden. Numera är det ganska ovanligt att man bygger lökkupolhättor vid upprustningarna. Dessutom är det sällsynt med rödmålade, spånklädda kvarnkroppar på Gotland, hävdar föreningens ordförande.
I sommar räknar man med att kunna lyfta hättan på plats. Sedan återstår arbetet med att tillverka bland annat vingar och kvännhäst, det stag med vilket hättan kan roteras från marken beroende på vindriktningen.
Hösten 2005 hoppas hembygdsföreningen kunna återinviga kvarnen.
Så jobbar vi med nyheter