Psykisk ohälsa
Det var redan i årskurs 5 som Ida, nu 15 år, och hennes mamma Sofie förstod att någonting inte stod rätt till när de första symtomen började komma på att Ida inte mådde bra. Ida och Sofie heter egentligen någonting annat.
– Hon blev ängslig och mammig, på ett sätt hon inte varit tidigare. Hon fick också stora kontrollbehov och behövde mycket förberedelse inför allt som hände, berättar Sofie.
I årskurs 6 förvärrades Idas mående. Ångesten gjorde det svårt för henne att överhuvudtaget befinna sig i skolan.
– Jag gick bara i skolan första terminen, andra halvan av skolåret klarade jag inte det. Jag hann knappt till skolan innan jag började gråta och sprang hem igen, säger hon.
Ida lider av ångest, panikångest, social fobi och periodvisa depressioner. I årskurs 6 började hon skada sig själv genom att skära sig i armarna, och sedan i benen. Under sommarlovet innan Ida skulle börja på högstadiet kulminerade det hela.
– En natt kom hon in till mig, satte sig på sängkanten och sa "mamma, jag vill inte leva längre". Där blev det riktigt allvarligt. Vi kontaktade BUP, började med medicinering och jag sjukskrev mig från jobbet för att aldrig behöva lämna henne ensam, säger Sofie.
Efter det följde två år av ständig oro för Sofie. Flera gånger i veckan fick hon lämna jobbet och rycka ut till Idas skola eller hem för att trösta och lugna.
– Det har varit tufft. Känslan av att ens barn inte vill leva, det gör så fruktansvärt ont. Och rädslan och paniken jag hade varje dag att något skulle hända. Jag sov i princip ingenting på 1,5 år och att sedan gå till jobbet och låtsas som ingenting är så tufft, berättar Sofie.
Med de allra jobbigaste åren bakom sig märker hon hur hon nu får andrum till att känna efter hur pass mycket allt slitit även på henne själv.
– När man är mitt i det är man så pass stark att man orkar hur mycket som helst, det är först nu när hon börjar må bättre som allt börjar komma ikapp mig. Vilket helvete vi har haft och hur trött jag har varit. Det har också varit så ensamt eftersom jag inte har haft någon att bolla med, säger Sofie.
Hon berättar om ett särskilt starkt minne från när Ida gick i sjuan och hon skulle lämna henne i skolan.
– Ibland fick hon utbrott och skrek i korridoren, så att lärarna fick hålla fast henne så att jag kunde springa ut. En av gångerna går jag förbi en mamma till en annan elev, och jag inser att hon har sett allt och tårarna bränner bakom ögonen. Jag log, gick förbi och stod hela dagen på jobbet och målade upp en bild över ryktet som nu skulle spridas över vilken hemsk mamma jag är, säger Sofie och fortsätter:
– Plötsligt får jag ett sms från den här mamman och hon skriver "precis det där går jag igenom med min dotter", då grät jag av lycka. Det var en sådan lättnad att någon annan såg och förstod.
Sofie önskar att det fanns ett forum för föräldrar till barn med psykisk ohälsa där man kunde träffas, stötta varandra och dela erfarenheter.
– Jag sökte aldrig egen terapihjälp, det hade jag inte tid med och det fanns inte i mitt huvud. Men jag hade verkligen behövt träffa en grupp människor som går igenom samma sak. Bara att få sitta i en soffa med en kopp kaffe och bara gråta av mig, prata och lyssna. Precis som det finns mammagrupper där man dricker kaffe och pratar om bajsblöjor, säger hon.
Sofie skulle också vilja se att eventuella syskon i familjen skulle erbjudas hjälp, framför allt yngre syskon. Fortfarande mår hon dåligt över att Idas lillebror inte fick så mycket plats och uppmärksamhet som han kanske behövde under åren det var som stökigast hemma.
– En åttaåring har ingen att prata med, det har i alla fall vi vuxna.
Hon jobbar fortfarande med att inte skuldbelägga sig själv för Idas mående.
– Jag har känt mig som en misslyckad mamma som inte ens klarar av att göra mitt barn lyckligt. Som förälder tar man på sig skulden.
I dag går Ida i årskurs 9 och mår bättre. Hon medicinerar och har samtalsstöd varje vecka av en psykolog på Bup, som hon är jättenöjd med. I somras upptäckte hon även yoga och meditation.
– Det hjälper jättemycket. Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag mår så bra nu, säger Ida.
Ida och Sofie vill berätta deras historia för att andra inte ska känna sig lika ensamma. För trots att forskning visar att psykisk ohälsa och psykosomatiska besvär ökar bland barn och unga, framför allt unga tjejer, upplever Ida och Sofie fortfarande att ämnet är fyllt av skuld och skam.
– Det är nästan så att jag skäms över att jag känner skam, för det är verkligen ingenting att skämmas för, säger Sofie.
– Jag skäms inte längre, det gjorde jag mer i början. Det låter fel att säga att jag är stolt, men jag är ju det. Att jag tog mig igenom allt, säger Ida.
När intervjun görs har det gått 106 dagar sedan Ida skar sig själv. Hittills, detta sista år på högstadiet, har det gått bra att gå i skolan och Ida har hittat jämnåriga som går igenom samma sak som henne, vilket ger ett bra stöd berättar hon.
– Sedan får man nästan räkna med något återfall, men då vet vi att vi har tagit oss igenom det förr och kan göra det igen, säger Sofie.
Båda har nära till skratt, och kan se det ljusa eller komiska i all tragik som varit. Att bandet mellan mamma och dotter är starkt går ingen förbi, och det har också gjort att Ida kunnat vara så öppen med Sofie om sitt mående.
– Det blir nog så med folk man går igenom ett trauma tillsammans med, för det är ju vad det här har varit. Men hon har varit duktig på att stärka mig också. Vi lyfter varandra, säger Sofie.
Nästa år börjar Ida gymnasiet. Ett av hennes intressen är att måla, och hon har därför bestämt sig för att söka till estetiska programmet med inriktning bild. För inte alls länge sedan hade hon inte en tanke på gymnasiet, eftersom hon inte trodde att hon skulle leva så länge. I dag är bilden en annan:
– Jag är jättetaggad. Jag hade extrem ångest över gymnasiet i åttan, jag var livrädd att jag inte skulle få vänner och att jag inte skulle komma in. Det är först nu när jag mår bättre som jag kan vara taggad över det, säger Ida.
– När hon planerar sin framtid blir jag jätteglad för då vet jag att hon vill leva. Sådana små detaljer som när hon säger "när jag är 20 år ska jag göra si och så" gör mig så glad, säger Sofie.