I det arbete jag har får jag ta del av de mest fascinerande livshistorier. Jag får komma hem till människor jag oftast inte vet så mycket om och får en alldeles ny värld öppnad för mig.
Nya intryck, nya insikter, ständigt nya påminnelser om hur fantastiskt livet är.
Jeremy Hardys värld består, det är det första som möter en besökare, till stor del av litteratur och musik.
Lägenheten i Vibble: Rader av böcker, jag noterar biografier om Keith Richards, Hasse&Tage, Sven-Bertil Taube, Cornelis. Och musik, små skyskrapor av cd-skivor, jag ser en Echo & the Bunneymen-samling på fönsterhyllan, en cd med The Band, blandad blues från stereon.
- Jag är egentligen ingen bluesmänniska, men det är skönt som lite bakgrund när man sitter och snackar.
?Stockholmaren, och engelsmannen, Jeremy Hardy är frontfigar i popbandet Kiss me Hardy, arbetar med tygblöjor och har bott på Gotland sedan 2004.
En gång i tiden arbetade han som hästarsel, men det kommer vi till.
?? Det här ska bli en intervju om hur ens historia påverkar den man så småningom blir, om svarta tankar och om hur det goda alltid segrar.
Men först backar vi i tiden, för att få perspektiv och en grund att stå på. För:
Ditt namn låter engelskt, berätta.
- Ja, jag levde mina fem första år i England. Mina föräldrar träffades när mamma var på språkresa i Brighton, pappa var engelsman och vi flyttade till Crossroads mellan Bradford och Leeds, där vi sen bodde de där åren.
En nostalgisk längtan
Han tar mig med dit, till regnmolnet som "alltid" fanns där på himlen, till lukten i garaget av tjära och nyklippt gräs, till solen som alltid stod så lågt.
- Jag minns allt, säger han och ler. Allt! Fast jag bara var fem.
Men föräldrarna skilde sig, mamma flyttade hem och Jeremy kom att växa upp i Stockholm med mamman. Utan någon större kontakt med sin pappa. Och till slut var det för sent.
- Han dog när jag var 19. Fan, alltså! Det var precis när jag var redo att försöka ta upp kontakten...det finns ju så mycket som jag aldrig frågade.
Vi sitter i lägenheten i Vibble, där ute öser regnet ner den här dagen och Jeremy tar med mig på en fascinerande resa genom sin släkt, utan att jag egentligen frågat.
Tar mig till sjökaptenen Thomas Hardy i textens inledning, i vars armar Lord Nelson dog. En tråd jag inte följer längre än så, du får googla vidare på någon dator men rötterna på pappans sida når ända dit.
Tar mig även till en annan Thomas Hardy, den store författaren, som var Jeremys farfars fars farbror (varför inte googla honom också!).
- När jag läser hans böcker nu...det känns jättemärkligt, att det finns band från mitt blod till de världar han skildrar i sina verk.
Vilken kontakt har du med det engelska i dag?
- Ganska mycket, tror jag. Den brittiska artigheten sitter nog i. Lite lillgammal, sådär, lite gammaldags. Sen har jag väl en nostalgisk längtan tillbaka dit, mina minnen därifrån står som en symbol för min barndom. Men sen hade jag säkert inte trivts att gå i skoluniform i någon skola i Leeds.
?I Stockholm var Jeremy gitarrist i pop-punk-bandet Östermalm. De nådde en viss framgång och spelade bland annat på Roskilde 2004. Det var Jeremys sista spelning med bandet innan han sa tack och hej och flyttade till Gotland.
Sushi inte tillräckligt
?? Jeremy Hardy är glad, öppen, pratsam, språket är mustigt, färgstarkt. Energin och bilderna sprudlar.
Vid alla tillfällen vi träffats tidigare har han alltid verkat just så glad. Så jag frågar om det:
Varför är du så glad?
Han skrattar, slänger med håret, tar en Maryland-cookie:
- Haha, jag kan allt vara otroligt grubblig, men kommer alltid ut glad på andra sidan, på något sätt. Den positiva kraften vinner alltid, är det inte så?
Jo, så är det nog.
- Som i somras, jag var på medeltidsmarknaden med barnen när det kom ett riktigt jävla skyfall och allt var fel och eländigt och blött och vad händer...ungarna hoppar i pölar, allt är plötsligt roligt, folk börjar le åt varandra, man börjar prata med främlingar...
Han står uppfyllad av detta mysterium, Jeremy. Hur allt plötsligt kan vända.
- Musiken bygger också glädje och hopp, i alla fall för mig. Har man en konstnärlig kanal så slår den undan benen på det onda, man besvärjer det onda och målar sin egen lilla värld, på nåt sätt. Och det finns ju så mycket fint! Kärleken är starkast, så är det. Alltid.
Vilken är din lyckligaste period i livet hittills?
- Lycka är svårt...jag vet inte... jo, vuxenåldern, tror jag. Efter gymnasiet. 20-årsåldern och framåt, när man började rå sig själv och forma sin egen tillvaro.
?Jo, det där med hästarslet. Jeremy har haft många olika jobb. Under ett år var han "Lilla gubbens" bakdel i Pippi Långstrump-musikalen på Göta Lejon i Stockholm varvid han hade Pernilla Wahlgren på ryggen varje kväll.
Dessutom har han spelat polis "Kling" på Junibacken under tre säsonger.
- Men när jag började bli som Kling och Klang även privat, då fick det vara nog!
?? Det var Jeremys dåvarande sambo som fick honom att flytta till Gotland. Hon växte upp på ön och hade en romantisk dröm om att vända åter, en dröm som även Jeremy vävdes in i.
Och så blev det.
- Jag menar, vi pendlade mellan olika andrahandkontrakt i Stockholm, man kunde äta sushi varje dag, men vi ville något annat. Jag var klar med Stockholm, jag ville något nytt.
Och vad fann du när du kom till ön?
- Inspiration. Jag fick ro att börja skriva låtar, jag fick en frihet jag inte haft tidigare, att kunna gå utmed stränderna, vara i naturen...det är inte så mycket yta här, i Stockholm är det så mycket yta. Ytlighet.
Reste du till något eller ifrån när du kom hit?
- I efterhand kan jag se att jag reste "till". Jag fick tid att hinna leva.
I livet i stort, reser du "till" eller "ifrån"?
- Jag tror nog jag är en till-resare. Jag flyttade hit utan en tanke på konsekvenserna. Inte för att jag är särskilt modig eller äventyrlig, men jag är lite lös i huvudet, bara gör saker, liksom. Det är så mycket som intresserar mig, så mycket som kan ta mig med.
?Gruppen Kiss me Hardy har spelat in en ännu outgiven EP och ska i höst ut och spela live med sin falsettpop.
Drömmen, nej, målet, är att göra en fullängdare med tio bra låtar, en röd tråd och dessutom trycka upp den på vinyl. Trots att nästan ingen vill betala för skivor längre.
- Det är något jag bara ska göra, jag vill göra en riktig skiva med det här bandet.
?? Jeremys farbror Brian bor i Edinburgh, är 80 år och pensionerad präst. Ibland kommer han på besök till Gotland, då går han och Jeremy på puben, tjuvröker, tar några pints och svingar sig bakåt längs släktträdens grenar.
Det är så han har chansen att lära känna sin pappa.
Pappa Allan som var duktig sångare som barn och sjöng solo på engelska drottningens kröning (1954, googla!), men som sedan kom i puberteten och lade av.
Pappa Allan som under sin tid på universitetet i Cambridge, där bland annat också John Cleese gick, blev tillfrågad om att bli sångare i embryot till det som sedan blev The Beatles.
- Oh shit, liksom. Någon av beatlarna gick där, jag vet inte vem, det är sånt vi aldrig hann prata om...tänk om han blivit sångare och hur hade allting utvecklats då? Då hade jag kanske inte funnits, det är hisnande tankar!
Ett intensivt sökande
Jeremy har en kassett där pappa Allan sjunger, men han säger att han inte gärna lyssnar på den.
- Det är för knäckande...för att han dog så tidigt, det är så mycket som aldrig sades...det blir för starkt.
Hur finns den här historien i dig?
- Jag blir mer och mer intresserad av det förflutna ju äldre jag blir, när jag var ung sket jag ju i det, det tillhör väl ungdomen, men nu...
Han tystnar ett tag, tycks känna doften av gräset vid huset i Crossroads, hedarna runt om, dalarna, de många fotbollsplanerna, genomfartslederna.
- Något som var bra med att pappa dog tidigt är att livet blivit starkare för mig. Jag är mer intensiv i mitt sökande efter livets mening. Det är därför jag hela tiden skriver låtar, många kastas men några blir bra...att hela tiden skriva för att hitta essensen av livet, kan inte du känna igen dig i det i ditt skrivande?
Jo, faktiskt. Skrivandet som ett sätt att närma sig livsfrågorna.
- Ja, precis...kulturen är ett medel att förstå sig själv och sin tid. Kulturen borde få mycket mer pengar, men det är en politisk diskussion, den kanske vi får ta en annan gång.
* * *
Det regnade den dag vi träffades. Ösregn. En dag då vi tänkte "fy fan" när vi viklade upp persiennerna, men som sedan slutade gott, den också.