?Som återvandrare har man inte rätt till något!?

Josef Topcov och sambon Maud Jakobsson har en gemensam historia att berätta. Det är ingen rolig historia, men de vill berätta den för att varna andra.
??Det är så många som flyttar utomlands några år för att jobba nuförtiden, säger Maud Jakobsson. De som tänker göra det och vara borta mera än ett år måste tänka sig för väldigt noga.
Josef och Maud bor i dag i en lägenhet på Snäck, hyrd i andra hand. Det är en trevlig lägenhet med fantastiskt utsikt, men boendet där är tillfälligt. I maj måste de lämna lägenheten och vart de skall ta vägen då vet de inte i dag. Kanske måste de åter inrätta sig för ett liv i en husvagn på tomten hos ett barn i Vibble. Det var dit de fick ta sin tillflykt när de återkom efter Indien-åren i augusti förra året och inte fick någon bostad..
Sammanfattar man Josef Topcovs och Maud Jakobssons situation i dag så finner man att de inte har någon varaktig bostad, inga jobb och små möjligheter att få några samt att de är ?nollade? när det gäller arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Deras möbler och tillhörigheter är magasinerade. De är åtkomliga men det spelar mindre roll. Josef och Maud har ingen bostad att packa upp tillhörigheterna i.
Josef Topcov tycker det är deprimerande.
??Tänk om vi åtminstone kunde få en fast punkt i tillvaron, suckar Josef. Då skulle det kännas lite bättre.

Glasblåsare
Hur kunde det blir så här?
Josef Topcov kom från f.d. Jugoslavien tillsammans med sin familj, sammanlagt sju personer, år 1966. På den tiden behövde Sverige utländsk arbetskraft och välkomnade invandrare.
Det tog lång tid i Josefs fall innan han blev svensk medborgare. Det berodde på att Jugoslavien inte ville släppa hans medborgarskap eftersom han var i värnpliktsåldern. Inte förrän 1981 blev Josef svensk medborgare.
Familjen bosatte sig i Småland och där kom Josef in i glasblåsarbranschen. Han blev landets yngste mästare inom skrået.
Josef hade hört mycket om Gotland under tiden i Småland och nyfikenheten förde honom till ön där han etablerade öns första glasbruk i det nedlagda mejeriet i Hablingbo. Detta glasbruk övertogs sedermera av företaget Rauk som drev det vidare. Josef jobbade kvar. Efter diverse turer, bland annat flyttning till Visby, kom Rauk till en punkt då man bestämde sig för att flytta glasbruket till Uppsala. Josef ville inte följa med dit. Han blev arbetslös. Året var 1998.
När Josef gick arbetslös och var på gränsen att bli utstämplad fick han ett erbjudande om ett jobb i Indien. Erbjudandet kom från bekanta i glasbranschen.

Till Bombay
Josef nappade på erbjudandet och han och Maud flyttade till en ort i Indien som ligger fyra mil utanför Bombay. Uppdraget var att lära de indier som där höll på med glaslåsning att inse kvaliténs betydelse. Det var ett jobb som tog längre tid än man beräknat. Men det har gått bra och nu levereras glas till femstjärniga hotell världen över.
Vistelsen i Indien förlängdes och kom att sträcka sig över nästan sex år, vilket var betydligt mer än man tänkt sig från början.
??Det har varit fantastiska och spännande år, intygar både Josef och Maud.
Maud, som varit kommunalt anställd på Gotland, arbetade också i glasverksamheten i och med att hon skötte om det visningsrum som fanns i anslutning till glasbruket.
??Vi vill absolut inte ha den här tiden ogjord, säger de båda om Indien-åren.
Under den första tiden i Indien hade paret kvar sin lägenhet i Gotlandshem. Den hyrdes ut i andra hand, men reglerna säger att man inte får hyra ut längre än två år på detta vis. Josef och Maud sa upp lägenheten.
Likadant var det med betalningen till respektive fackförening. Den första tiden i Indien betalade de till sina fackföreningar och därtill hörande a-kassor. Men när det stod klart att utlandsvistelsen skulle bli längre begärde de utträde ur sina fack.

Till Gotland igen
De sex åren i Indien har som sagts varit en intressant tid, men trots detta har hela tiden hemlängtan funnits. Och hem är Gotland.
Under Indien-tiden hade tre barnbarn kommit till och barnbarn utövar ju en sällsynt dragkraft på far- och morföräldrar. Eftersom uppdraget i Indien kunde anses slutfört dessutom så blev det dags att flytta hem.
Återflytten till Gotland, som föregicks av sex månaders jobb i Tyskland, medförde flera chocker.
Det fanns inga möjligheter att få en egen bostad. Väntetiden är tre år.
Både Josef och Maud har anmält sig som arbetssökande, men av arbetsförmedlarna fått beskedet att de har mycket små chanser till något jobb, bland annat beroende på att de båda har passerat 50-strecket i ålder.
??Jag är beredd att ta precis vad som helst, säger Josef. Jag kan lite av varje och jag mår inte alls bra av att sitta sysslolös som nu.
Han upplever det som frustrerande att det faktum att han jobbat i Sverige i nästan 40 år helt plötsligt inte räknas.
??Vi har ju inte rätt till något, utbrister han. Och man får inte hjälp någonstans.

Svävande svar
Josef jobbar hela tiden aktivt på att reda ut situationen men tycker att han får olika och svävande svar vid de kontakter han tar. Han blir hänvisad vidare och till slut är han tillbaka på ruta ett igen. Ingen kan ta helhetsgreppet och säga vad de skall göra. Ingen kan heller förklara hur de borde ha gjort för att slippa hamna i nuvarande besvärliga situation.
Josef och Maud har hamnat i det läge där man måste ha jobb för att få bostad och måste ha jobb för att få a-kassa. De har undersökt möjligheterna att gå med i Alfakassan, den arbetslöshetskassa som inte har knytning till något speciellt fackförbund. Beskedet därifrån har varit att de måste se till att bli anställda minst åtta timmar för att kunna beviljas inträde.
??Vilken arbetsgivare anställer en person åtta timmar, undrar de.
Återflytten har skapat många frågor och ovisshet.
??Hade jag vetat allt det här hade jag nog inte utvandrat, säger Josef Topcov. Jag kunde inte tänka mig att det skulle vara svårare att invandra som svensk medborgare än som utlänning.