En ”potta alekant”, det vill säga en kanna Alicante-vin, blev starskottet för en minst sagt stökig afton för änkan Brita.
Historiska brott
I Visby rådstuga hölls ting i januari 1649 och det handlade om en kvinna som hette Brita Jacobsdotter. Hon var änka efter kyrkoherden i Grötlingbo socken på Gotland. Nu bodde hon på Klinten i Visby och hon hade hamnat i en tvist med den efterträdande kyrkoherden om den änkepension hon ansåg sig berättigad att få enligt dansk lag och som kyrkan skulle betala.
Nu var ju Gotland svenskt sedan fyra år tillbaka och Drottning Kristina hade beordrat Visby rådstugurätt att ordna upp denna pensionssak. Men det är inte själva tvisten som är intressant. Rådstugurätten ville ha en bakgrund till målet och frågade därför borgerskapet i Visby vad denna Brita var för slags människa, för hon tycktes ha ett dåligt rykte... Det var inte nådiga omdömen hon fick. Hon var bland annat ansedd som en ”narrinna” och hon ”höll ett slemt huus och förde ett oskickeligit lefwerne som en redlig danneqwinna intet wäl anstår” – eller på modern svenska: hon ansågs vara en bedragerska som umgicks i dåligt sällskap och förde ett leverne som inte anstod en ordentlig kvinna.
Brita tonar fram i tingsprotokollet som en ganska frispråkig och inte så värst ordentlig person, och efter den långa rannsakan med många vittnen måste man nog hålla med om att ryktet inte var alldeles orättvist…
Det var speciellt en händelse som fick belysa hennes karaktär. Rådmannen Hindrik Falk trädde fram och berättade att för något år sedan hade han varit medlare i en affärstvist mellan en Hindrik Polman och Brita Jacobsdotter. Efter att de lyckats förlikas ville rådmannen bjuda på mat och en ”potta alekant”, det vill säga en kanna alicante-vin, från krögaren Nils Knutsson. De drack upp vinet och sände efter mer.
När Hindrik Falk ville fylla på Britas glas sa hon till honom att fylla på lika mycket som till herrarna för hon kunde minsann tåla det lika bra som de gjorde och så tog hon i och sjöng ”Alt bei alt, Jung bei Jung, skicket sig eben recht.” Sen somnade hon. Någon tog henne i armen och då vaknade hon och spydde. Sen ramlade hon av stolen och slog näsan mot en bänk. Därefter blev hon utsläpad till brunnen och låg där som död tills krögaren Nils Knutsson hittade henne. Då var hon blodig av ett hål i ansiktet och ”illa sölat af spyor, kunde intet tala eller honom nogot swara.” Han hade då lyft upp henne, men hon kunde inte stå, så då drog han henne baklänges in i brygghuset. Han hämtade vatten, tvättade henne och lade henne på en dyna i brygghuset där hon fick ligga och nyktra till.
Brita Jacobsdotter fick berätta sin version av händelsen. Jo, hon hade ätit med herrarna men hon tog endast två små spetsglas av vinet och sen svimmade hon där hon satt eftersom Hindrik Polman förmodligen ”lagt något diäfwulskap och förgift” i glaset. Resten hade hon enligt egen utsago fått berättat för sig av Hindrik Falks dåvarande piga, Cicilia Tomasdotter. Brita skulle då ha svimmat och varit som död i tre timmar. Hindrik Falks hustru Catharina Marcusdotter och Johan Hoppares hustru Mätta Rasmusdotter hade dragit Brita från bordet. De ville släpa henne på gatan som ett "spektakel".
Mätta hade tagit Britas ärmekläde och doppat det i vinet, sedan hade hon strukit ut vin i Britas ansikte så att det skulle se ut som om hon druckit och spillt på sig. Sedan hade Mätta tagit Britas handske och smort den i blod som hon sedan strök ut i hennes ansikte. Catharina Marcusdotter lät skicka efter andra hustrur i staden för att visa upp Brita. Brita sade till Rätten att Cicilias berättelse bevittnats av kyrkoherden på Fårö och två Fåröbönder, men att kyrkoherden hindrat dem från att komma till Visby och vittna. Men det var nog ingen som trodde på Britas version.
Hindrik Falks hustru Catharina vittnade att hon kommit hem och sett Brita ligga i brygghuset där Nils Knutsson var i färd med att tvätta henne. Det hade luktat hemskt illa i brygghuset och Catharina hade förfärad frågat om Brita var död. Nej, svarade Knutsson, hon är inte död utan drucken. Sen sattes pigan på att skura huset för där luktade så illa efter Britas orenligheter att de inte kunde vistats där.
Inget av de många vittnena som kallades fram för att berätta om Brita Jacobsdotters liv och leverne hade något gott att säga. Hon hade vid ett tillfälle försökt prostituera en änka, Anna Monsdotter. Först bjöd hon hem henne till sig. Där satt redan en skeppare och drack öl, och Brita sa till Anna ”Jag går ut och så stannar du kvar med skepparen så ska du se att du kan tjäna dig 2 Riksdaler, det är snart gjort”. Men Anna hade svarat ”dem kan du förtjäna själv!”.
Första gången Brita träffade kyrkoherden på Fårö hade hon helt fräckt sagt ”Känner du min systerdotter, Brita Skrams?" och då menat inte en person, utan sitt ”hemliga ting” (könet) men kyrkoherden hade låtsats att han inte förstod det. Den nye kyrkoherden i Grötlingbo hade hon generat genom att komma in i hans rum iklädd en tunn särk. Hon hade ställt sig framför elden och brett ut särken så att kroppen syntes genom tyget och sade sedan att hon tänkt ”får tu Herr Jöran nu icke lust till mig så får tu aldrig”.
En Visbybo berättade att Brita en gång kommit in klädd i en lång kappa, en gammal hatt med fjäder och med ett svärd vid sidan. Hon hade gått fram till Holger Rosenkrantz som satt och åt, och försökt kyssa honom, men han böjde sig undan. Då gick hon till frun och pigorna som satt och värmde sig vid elden, fläkte undan kappan och pekade på dem med ett ben för att sedan svepa ut därifrån. En obekväm och egensinnig person tycks hon ha varit, Brita Jacobsdotter, men ganska spännande att få lära känna litegrann, så här nästan 400 år senare.
Visst ja, hur gick det i änkepensionstvisten? Nej, det blev ingen pension för Brita Jacobsdotter. Hon ansågs ha förverkat den rätten med sitt dåliga leverne.
Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län (I) EXId:987 (1649-1652)