Johnny Lindqvist, idag 61 år, var drygt 50 år när varslen kom för tio år sen. Han hade då arbetat på fabriken i mer än 30 år.
- Jag började redan på LM-tiden. 1970 när LM Ericsson var den stora, trygga arbetsplatsen på ön, berättar han.
I drygt 30 år tog han bussen från Hemse var morgon för att åka till jobbet i stan. Att jobba var så självklart, det var inget han egentligen reflekterade över. Han trivdes, tyckte att han hade det bra.
Han var fabriksarbetare - metallare. Det var en viktig del av hans identitet. Han satte en ära i sitt arbete.
- Ja, att vara metallarbetare var något jag var stolt över, säger han.
Men den stoltheten plockade från honom när jobbet försvann.
Chockartat besked
- Det man gjort i så många år var plötsligt ingenting värt. Vårt arbete och kunnande efterfrågades inte längre. Idag finns inte de jobben mer och det kan kännas väldigt sorgligt, säger han när vi träffas för en pratstund i GT-huset på Broväg, bara ett stenkast från den före detta Ericsson- och senare Flextronicsfabriken.
Johnny Lindqvist var fackligt aktiv och en av styrelsemedlemmarna i metallklubben på Flextronics, så egentligen kom varslen och uppsägningarna inte som någon chock för honom.
- Nej, jag och de andra i styrelsen visste vad som var på gång. Vi såg ju hur orderingången minskade och man hade redan sagt upp alla vikarier och visstidsanställda, så nog visste vi, säger han.
- Men ändå blir det chockartat när det drabbar en själv. När det är man själv som får det där beskedet. Jag tror inte att det går att förbereda sig på en sån smäll, det tar så hårt, hela ens tillvaro sätts i gungning, säger han.
Ekonomin var det som till en början oroade honom mest. Med stor familj, hus och lån att ta ansvar för är givetvis inkomsten central.
- Alla sex barnen bodde då ännu hemma. Så det är klart man blev orolig. Och visst blev det kärvt, men det löste sig alltid och min fru har som tur är alltid haft jobb, säger han.
Jobbet - en identitet
Johnny Lindqvist hade, när jobbet på Flex försvann, aldrig förr varit arbetslös. Han var visserligen ledig en vecka i glappet mellan det tidigare arbetet på P18 och anställningen vid LM Ericsson 1970, men det kan knappast kallas arbetslöshet.
Men med varslen på Flex tog det tvärt slut och det blev en på flera sätt smärtsam upplevelse.
Jobbet handlar ju inte bara om pengar. Det är en social grej också; man får till stor del sin identitet genom jobbet. Man är efterfrågad, behövd. Har kunskaper som värdesätts.
Vaktis i Fröjel
- Man hade varit så van att åka till jobbet varje dag. Nu fick man plötsligt inte åka dit mer. Det kändes väldigt konstigt, tomt på något sätt, säger han.
Johnny Lindqvist fick precis som många andra flexare chans till utbildning efter uppsägningen.
- I ärlighetens namn måste man säga att Flextronics hjälpte till rätt bra, de satte av åtskilliga miljoner för vår skull, säger han.
Johnny gick några kurser på Folkuniversitetet och fick sedan chans att vara med i ett projekt i Riksidrottsförbundets regi.
- Vi var elva stycken som utbildades i ett år och sen fick jobb i olika idrottsföreningar. Själv kom jag till ridhuset i Fröjel där jag jobbade som vaktmästare eller allt-i-allo. Jag trivdes jättebra, men tyvärr drogs pengarna in efter ett par år, säger han.
Efter det har det inte blivit något mer jobb.
- Jag söker de jobb som dyker upp, men man får bara ett vänligt brev tillbaka där de tackar för visat intresse. Sen hör jag aldrig något mer, säger han.
Sakta har Johnny Lindqvist börjat acceptera att han nog aldrig får något mer jobb.
Funderar på pension
- Jag hoppar in extra och kör tidningar en del morgnar, det är det enda. Jag tror åldern spelar in, är man över 60 år är det ingen som vill ha en, säger han.
Så nu funderar han på att gå i tidig pension. För att slippa vara arbetslös.
- Jag hade gärna jobbat ett par år till, men det ser ganska hopplöst ut, säger han.
Som pensionär kanske han tar upp arbetet med att skriva klart boken om sin gamla arbetsplats, om fackklubbens arbete under LM, Ericssons, och Flextronics tid,
- Jag har hela materialet här, säger han och visar en diger lunta. Det är bara den sista finishen som fattas.