Spinner på ny tråd

Inga-Lill Andersson från Silte och Lotta Carsbo-Niklasson från Näs är de två som nu arbetar mest med spinneriet.
De är nöjda med den nya lokaliseringen, som ger ett luftigt intryck. Det bästa är förstås att aktionen som syftade till att behålla maskinerna kvar på ön lyckades.
Med som delägare i driftföreningen Gotlands ullspinneri, som är en ekonomisk förening, är också Kerstin Boulogner, Hablingbo, och Kristina Torsson, Vamlingbo. Båda dessa jobbar med design och försäljning.
Att flytta alla maskinerna - först från Hablingbo till en tillfällig förvaring i Silte och sedan från Silte till Fardhem - har varit lite äventyrligt.
Det handlar om en aning ålderstigna maskiner.
Detta innebär nu inget negativt när det gäller funktionen. Tvärtom - de är tillverkade i Tyskland i en kvalité som gör att det bara är slitdelarna som behöver bytas då och då.
Den äldsta maskinen är från 1928 men den går som en klocka.
Inte byggda för flytt
Det som däremot kan framhållas som en nackdel är att maskinerna inte är byggda för att flytta ett antal gånger.
En del oundvikliga skador har uppstått, men nu har man hunnit gå igenom allt och reparera. Inga-Lills man Sigge har varit engagerad i reparationsarbetet.
Inga-Lill Andersson har erfarenhet av just de här maskinerna från den tid de användes i Hablingbo och hon är nu beredd att köra igång igen.
Hon tycks ha den rätta kompetensen för jobbet att köra spinneriet, hon kan detta med textil och hon kan också sköta tekniken.
Behöver lära sig
Lotta Carsbo-Niklasson är beredd att ta ansvar för att det finns råvara av rätt kvalité.
Tanken är att hon skall följa med sin man Curt, som är fårklippare, ut på gårdarna och direkt kunna sortera ullen och inhandla den för det nya ullspinneriets räkning.
Synen på ullen varierar i dag starkt bland fårägarna.
De som inte anstränger sig direkt för att få fram en bra ull har en hel del att lära och nu kanske motivationen blir större. Lotta skaffar ullen och Inga-Lill sköter spinneriet - så är arbetsfördelningen tänkt.
Man kommer också att ägna sig åt lönspinning, det vill säga att fårägare lämnar in sin ull och får den behandlad i Fardhem-fabriken.
Driftföreningen hyr maskinerna av den andelsförening som köpte. Ungefär 150 personer, främst gotlänningar med intresse för ullhantering i olika former, var med och tecknade andelar för att spinneriet skulle kunna räddas.
Det är folk som tycker att det är viktigt att just det här spinneriet finns kvar på ön.
Länk i en kedja
Spinneriet är en länk i en kedja. Förhoppningen är ju nu att den nya aktiviteten med spinning av ull skall få positiva effekter på dessa länkar.
Vi hoppas att få lönsamhet på spinneriet och att det skall ge 1,5 till 2 tjänster på sikt, säger Lotta Carsbo-Niklasson. För fårägare kan spinneriets nystart betyda att de slipper slänga sin ull eller bränna den. Även om betalningen kanske inte blir så hög så kan det ändå kännas som en vinst att man slipper känslan av att kasta bort något värdefullt.
Det ulltvätteri som finns i Martebo och som varit vilande kan åter köras igång.
All ull som skall spinnas måste tvättas först och någon tvättning i Fardhem blir inte aktuell. Ett lyft blir det också för de hantverkare som gärna jobbar med gotländskt ullgarn som råvara.
Lotta Carsbo-Niklasson hoppas att alla som jobbar med ullen kan samla ihop sig.
Tiden är mogen för en samlad marknadsföring, tycker hon.
Råvara.
Ullen är
råvaran som finns i stora mängder på ön. För många fårfarmare har den inget värde , men det kan bli ändring på den saken nu.
Kardflor. Tunna och luftiga är de kardflor som kardmaskinerna tillverkar av ullen.

Produkt. Gotländskt ullgarn är slut-
produkten.
Granne. I Sotenäs lär spinneriet ha legat granne med ett
fiskförädlingsindustri.
Kardverk. Lotta Carsbo-Niklasson och Inga-Lill Andersson vid "kardlinjen" där den tvättade
ullen går igenom två olika kardverk.
Garn.
Här är den stora
maskinen som tvinnar trådarna till garn