Spriten höll på att bli Olas död
Ola drack inte när han var ung. Han tog körkort vid 18, var med i MHF, Motormännens helnykterhetsförbund, och var alltid chaufför åt kompisarna.
- Jag började använda alkohol i 30-årsåldern. Först måttligt på helgerna, men sedan allt mer. Och då var det sprit det handlade om. Öl har jag aldrig gillat och vin drack jag bara om det inte fanns något annat. Hade kroppen orkat hade jag supit 365 dagar om året, men nu blev det en vecka-fjorton dar i sträck innan kroppen sa ifrån. Sedan behövde jag återhämta mig.
Ola var en ensamdrickare, en hemmasupare. Alkohol har aldrig stått för social samvaro för honom, även om det hände att han satt och drack med alkisarna på Öster. Men det slutade med att han slocknade i Östergravar. Då var det skönare att dricka hemma.
Han fick en kick av berusningen säger han. Och i det tillståndet kom hans kreativa sida fram. Han målade och skrev dikter, läste andra böcker och lyssnade på annan musik än han gjorde när han var nykter.
Körkort och jobb har han haft hela tiden men han kunde häva i sig en 37:a sprit på väg hem från jobbet. Och ett äktenskap har han supit bort. När han blev ensam kunde han dricka i lugn och ro. Han drog ned persiennerna, sjukskrev sig eller tog semester och drog sedan ur telefonen.
- Jag åt ingenting när jag drack, så det är klart att kroppen tog stryk. Men jag kunde inte äta. Och även om jag spydde så fortsatte jag att dricka.
Ola dolde sin förnedring, som han kallar det, genom att ha ett pedantiskt städat och prydligt hem. Han bakade, strök lakan och visade upp en perfekt fasad. Var det personalfest höll han sig nykter. Men han hade laddat upp och tog igen det uteblivna drickandet när han kom hem efter festen
- Alkoholen gav mig mycket, det fanns inte tankar för något annat. Jag var inte medveten om att jag var alkoholist. Lite vårdslös med alkohol bara, tyckte jag.
Kroppen sa ifrån mer än en gång. När han hamnade hos läkare skyllde han på än det ena än det andra.
- De köpte det. Frågade aldrig om jag drack. Det finns en stor okunnighet bland läkare om alkoholism.
Det tog också några år innan Olas arbetsgivare reagerade. Trots att Ola ofta ringde på måndag morgon och bad om semester eller sjukskrev sig.
- Arbetsgivarna har ett stort ansvar att ta tag i problemet innan det blir ett verkligt problem och människor blir offer, tycker han. De måste ha förstått, men ingen sa något.
För tio år sedan ställde dock hans arbetsgivare krav på att han skulle ta itu med sina alkoholproblem. Den gången gjorde han det inte för sin egen skull och lyckades därför inget vidare. Men för tre år sedan var det tredje gången gillt.
- Jag blev så otroligt sjuk och hamnade på sjukhus. Jag hade inget balanssinne, kunde varken stå eller gå. Då fick jag dödsångest och sedan dess har jag varit nykter.
Olas kreativa sida försvann när han slutade dricka.
- Men nu har den kommit tillbaka. Det känns fantastiskt. Jag känner ingen sorg och saknad över att inte kunna dricka. Känner inte att jag avstår från något. Livet är så kort och jag vill inte missa en sekund.
I dag försöker han kompensera sina numera vuxna barn för sitt drickande och de svek det innebar. Nu finns han alltid för sönerna.
För både Elisabeth och Ola är gemenskapen med andra nyktra alkoholister oerhört viktig.
- Slutar jag gå på möten så slutar jag förmodligen att vara nykter, säger Ola.
- Det är en speciell gemenskap. Oavsett hur man mår så vet de andra vad man talar om. Det stödet behöver man, tillägger Elisabeth.
Så jobbar vi med nyheter